En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.

Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger mycket i det.

Det finns en sorg i att en vän inte ser en.

Att bli sedd och ändå inte sedd. 

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen.

Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.

Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare. 

Rollbesättningen var lysande. Särskilt Peter Dalle, som gjorde typ sitt livs roll. 

Det var fart hela tiden. Två timmar kändes som en och en halv. Inte en död stund.

Och den var varm, även om den inte var djup. Den hade en god eftersmak. 

"Den här skulle man ha sett när man var 8 år", sa jag.

"Den är bra nu också", svarade hon.

Och hon hade rätt.

Orden. Ord är till för sanningen. 

För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp. 

Om bara orden kunde användas så. 

Om bara den som talade ville säga det som är sant. Och visste vad som är sant.

Det krävs mod. Både att se och att säga. 

Men vad är alternativet?

Jag vet inte om jag har för höga förväntningar. På vad människor ska kunna se. Kunna förstå.

Man kan ju förstå. Även om meningsbyggnaden inte är korrekt. Till och med.

Mycket hänger på viljan.

Jag tänker på The Big Lebowski, när de har en "begravning" av Donny och Walter häller ut askan som blåser tillbaka och landar i ansiktet på Jeff Lebowski. Walter håller också ett tal, där han pratar om dem som dog i Vietnam och annat. Jeff blir irriterad, eftersom Vietnam inte har något med saken att göra och han skäller på Walter. Men Walter bara säger "förlåt" en massa gånger och kramar om honom. 

Jag kan tänka att båda har en poäng. Det är dumt att bråka i onödan. Men det är frustrerande med någon som lever i en lite annan verklighet och inte riktigt lyssnar. 

Jag har känt mig mer som Jeff den senaste tiden. Jag tror att det är bra för min utveckling.  

Först så är man ganska nöjd. Över att ha kommit överens. Efter besvärliga samtal.

Sedan förstår man att man har blivit manipulerad. Det är mycket lättare att manipulera andra när man först har manipulerat sig själv. När man verkligen tror att det är synd om en. När man tycker att det är en kränkning när folk ställer krav på en, oavsett vad det innebär om man inte lever upp till de kraven. Även om det är på liv och död.

Sedan börjar man reflektera. Och förstår mer. 

Och det är en stor hjälp att inte vara ensam. Att det finns någon mer som ser. Någon som har sett betydligt mer än en själv.

Och man förstår att man är tillbaka på ruta ett. Samtalen har inte kommit någonstans.

Men man förstår lite mer. Och kanske kan man förklara lite mer.

För när man pratar med någon som har självbilden att han är tillmötesgående och snäll och gör sitt bästa, så finns det en vilja att också leva upp till den självbilden. 

Men försvarsmekanismer är starkare än viljan. 

Och viljan att söka verklig hjälp är för svag.