När alla ljus har slocknat,

men det ändå inte är mörkt

och man känner en saknad,

utan sorg,

för det är bara ett minne

och ingen verklighet. 

 

biet

28 maj 2011 17:14

Hmm...vackert, och lite vemodigt och ändå hoppfullt. Och resignerat. Inte dåligt att få ihop allt det i relativt få rader...

nattblogg

28 maj 2011 17:18

Ja, lite vemod men ändå hopp. Det ena utesluter ju definitivt inte det andra.
Tack för dina ord :)

 

Juni

31 maj 2011 04:34

Så sant, så fint. Så enkelt, egentligen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen. Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.   Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare.  Rollbesättningen var lysande. Särs...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...