Mormonerna tröttnade förresten på mig. "Det här med att jämföra vad man tror är intressant, men det är inte därför jag betalat 65 000 för att vara i Sverige i två år." Ungefär. Eller mer eller mindre ordagrant. Det lustiga var att jag sagt något liknande till deras kollegor, bara någon vecka tidigare. Jag kanske inte är rätt person att tala med. Jag är intresserad av att veta vad ni tror, men jag är också intresserad av att omvända er. Kollegorna hade sagt att så länge jag var intresserad så skulle jag fortsätta att komma. Och sen dumpade de mig på två andra killar. Väldigt trevliga amerikanska unga män i 20års-åldern.

De bjöd på kakor sista gången. Eller egentligen hade de fått dem av en mormon-tant. Också från USA. Goda kakor. Och väldigt trevliga unga män. I svaga stunder kan jag tänka att jag ska baka brownies åt dem. När man väl lärt känna dem så känns det inte lika mycket som en seger att de tröttnar. Även om det samtidigt är bra att låta dem tröttna istället för att jag säger att jag inte har tid/lust/ork och sedan blir uppringd igen om ett halvår.

Jag frågade om det fanns någon arkeologisk bekräftelse på Mormons bok och blev hänvisad till ett fynd i Mexico, som skulle vara en avbildning av en dröm som beskrivs i boken. Att fyndet är i Mexico stämmer förstås med att det handlar om judar som utvandrade till Amerika. Dock något svårt att avgöra exakt vad som försigår på bilden.

Kan också tänka att det skulle vara bra om de fick någon bok om de arkeologiska fynden när det gäller Bibeln. Som de ju säger att de tror på. I den mån den är "korrekt översatt". (Vilket verkar betyda en hel del mer än det låter som.) Men i princip borde de ju se fynd som styrker Bibeln som något positivt. Om de sedan börjar jämföra med det som finns för Mormons bok så borde slutsatserna förr eller senare börja komma av sig själva. (Bör och gör är förstås olika saker, men ändå.)

Jag kan tänka att jag ska köpa en sådan bok och baka brownies och adressera till de två missionärerna som jag tröttade ut. Men jag ska sova nu.

Jag minns när jag var på läger och just hade upptäckt Latin Kings. Det hade också en av lägerledarna. Han berättade om hur någon av hans arbetskamrater hade berättat om någon helt bedrövlig grupp och när de sedan spelades på radion så förstod alla vad han pratat om. Min bror och jag var ganska roade över detta. Och Latin Kings aktier steg ännu något.

Jag minns när jag spelade Snook för en arbetskamrat. Inte Mr Cool. Den är ju obegriplig. ("Ta av dig din truckerkeps. Ta av dig din truckerkeps.") Det var "Snook, ett och tårar". En lysande låt som gjorde mig glad på radion. Min arbetskamrat säger att det här är sån musik man blir deprimerad av. På tonfallet låter det mer som att hon menar att det är dåligt, än att ett mörker på riktigt skulle ha börjat sänka sig över hennes själ. Detta får kanske inte Snooks aktier att stiga, men jag är ändå något road.

Några år senare, på ett annat jobb, hör jag Oskar Linnros med "Från och med du" på radion. Det kan ju bero på det något begränsade utbudet på radion, som gjorde att den lät extra bra. Men visst har den något (även om den blev något sönderspelad). Och texten passade tillräckligt bra in i min situation för att den skulle tala lite extra till mig. Lite svårt att avgöra om musiken är hoppfull, eller om den bara förmedlar att hjärtat ännu inte riktigt förstått och därför fortsätter att slå.

För några veckor, eller kanske något mer nu, sedan hör jag tongångar som påminner om Oskar Linnros. Och det visar sig stämma. "Hur dom än" är mer optimistisk. "Jag ska göra det, fast ingen verkar tro mig. Den enda vägen uppåt nu är ner." Med musik som har samma budskap.

Jag antar att alla mina (två?) läsare vet om att Linnros var ena halvan i Snook. Men jag måste ändå skriva ut det för att avrunda inlägget med det bästa han har gjort. Eftersom jag är kluven till videon så får det bli den här stillbilden istället.

[Det påminner mig om när jag hörde "Det är dig jag vill ha" för första gången på radion. Det hör till saken att jag kom in efter den första (mer explicita) versen och fick höra de mer rara raderna om hur dåligt Dogge mådde när det blivit slut. Och så "Det var dig jag ville ha-a-a-a." Poesi. Hur Snook är poesi kan jag dock inte förklara. Mer än att det är falsettsång i refrängen.]

Jag lyssnar på radion i min Nokia antik. Det är en av få funktioner den har. Mycket sympatiskt drag hos en mobil att inte ha en massa onödiga egenskaper (förutom spel, som patiens och sudoku och något när man ska

hacka sig till skatter och hjärtan och akta sig för eld som man inte vet var det kan dyka upp).

Hör om katten Stubbs som kallas "Mayor Stubbs", efterom han är borgmästare i en stad i Alaska. Programledarna är skeptiska. Googlar och ser att det stämmer. Och så spelar de Ghost med "Body and blood". Blir något förundrad över texten. Vilka sjunger om nattvarden? För om jag inte hör fel så kan det inte gärna handla om något annat. Googlar dem också. Svenskt band som menar sig ha fått i uppdrag av Satan att sprida sin musik. Right. Det tror jag snarare om Darlene Zschech...

Bra låt i alla fall, "Body and blood". I alla fall versen. Refrängen är däremot rätt menlös. Kanske vad de menade? De lägger ut kroken i versen och när man har nappat så kommer en stor besvikelse.

Men ändå. Bra intro dessutom.

Jag fick nyligen goda idéer till min uppsats, som jag genast skrev ner. Skriver man inte ner goda idéer så riskerar de att försvinna. Saker jag kan fråga om i intervjuundersökningen.

Jag funderade senare på vad jag kunde ha skrivit ner. Kom på några saker, men tänkte att det var ju inte särskilt lysande. Såg sedan på lappen. Jo, det var de sakerna.

Om jag inte hade skrivit ner frågorna så hade jag lämnat frågorna. Men nu vet jag att det var de lysande frågorna. Tur att man skriver upp saker.

Har drömt konstiga saker. Minns en del. Och en del kan jag förstå. Som när jag åt middag (eller vad vi kan ha ätit) med familjen på en balkong i ett höghus och jag satt vänd så att jag såg höghuset en bit bort, där någon föll ner från sitt balkongräcke och måste ha slagit ihjäl sig. Liksom tippade över, som när ett träd faller, och sedan föll hela vägen. Och jag kunde inte säga något, för då skulle jag förstöra middagen.

Har snart läst ut Bente. Fast jag har i och för sig hoppat över en del. Men slutet är mest spännande. Har i och för sig också ofta somnat när jag läst. Inte för att det var tråkigt, utan för att jag var trött. Varför säger Flacius så här? Och vad säger han egentligen? Läser om meningen. Somnar. Vaknar och läser om. Somnar igen. Läser igen på morgonen. Jaha, det var Strigel som citerades. Och han sa något helt annat.

Mormonerna ringde mig igen. Försökte avböja genom att säga att vi kan prata förutsättningslöst utifrån Bibeln. Det fungerade förra gången. "Nej, då är jag inte intresserad", hade han som ringde sagt den gången. Och jag var lite imponerad. Över hur rak och ärlig han var på den punkten. Men den här gången fungerade det inte. Det är ju annars lite en poäng att visa att det inte är jag som inte är intresserad av öppna samtal, utan de. Men de är rätt öppna för frågor. Till skillnad från de förra jag pratade med. Dessutom är det bra att få se att de faktiskt tror vad jag har hört att de tror.

Skum bok dock. "Och det hände sig" står nästan hela tiden. "Och det hände sig att jag uppriktigt förlät dem allt de hade gjort, och jag uppmanade dem att de skulle be Herren sin Gud om förlåtelse. Och det hände sig att de gjorde så. Och sedan de hade bett till Herren fortsatte vi åter vår färd mot vår fars tält. Och det hände sig att vi kom ned till vår fars tält."

Försöker hålla liv i grekiskan. Kai egeneto. Och det hände sig.

Kanske skulle ta fler morgonpromenader. Bra för både kropp och själ. Tankarna bearbetas ju minst lika bra där som i drömmen.