Är trött i kroppen. Näsan rinner. Förkylningen kommer.

På bordet framför mig ligger böcker. "The Church and Her Treasure". En ung (yngre) Francis Pieper på framsidan. Fantastiska föreläsningar på insidan. Lite olika grekiskaböcker. Och så Henrik Berggrens "Underbara dagar framför oss".

Nästa vecka fortsätter grekiskan.

Det börjar som Kubrick. Iöronfallande musik medan bilderna är i låg-tempo. Jag hejdar mig och säger inget till J, för jag minns att han inte gillar Kubrick. Om filmen visar sig vara dålig så skulle Kubricks aktier kunna sjunka ytterligare. Ser istället vidare i tystnad. Och, ja, det blir genast lite sämre. Inte lika estetiskt. Även om det är välgjort.

Joaquin Phoenix är Freddie Quell. 

Repliker är trovärdiga, klippning, musik, foto, osv, allt är snyggt och flyter väldigt bra.

Dessutom är Phillip Seymour Hoffman alltid sevärd. The Master. Eller Lancaster Dodd, som polisen kallar honom, när de ska hämta honom. 

Vad som inte är ett gott tecken är att jag märker att jag under filmens gång funderar över varför filmen har gjorts. Vad vill han säga? Paul Thomas Anderson. Jag vet inte. Det är snyggt. Välgjort. Och inte på väg någonstans. Kanske är det budskapet. Jag vet inte.

I tullen tänker jag att jag vill få luckan med han som ser ut som Putin. Ja, han är inte så väldigt lik, men mer lik än de andra. Och jag tänker att utseendet bedrar. De väna flickorna är säkert betydligt jobbigare att komma förbi. 

Jag får "Putin". Han släpper igenom mig. Tullen har överhuvudtaget blivit effektivare de senaste åren. Och när man kommer med flyg är det också lättare. Får några frågor av en flicka i uniform när jag ska lämna kontrollområdet. Vad ska jag göra i landet? (Besöka vänner.) Har jag med mig några dyra gåvor? (Nej.) Sedan får jag gå.

Någon ringde när vi åt middag. Jag svarade inte, för jag kände inte igen numret och det kostar pengar bara att svara. Kollar eniro, som säger att det är ett telefonförsäljarföretag, men upplysningarna är oklara. Ringer i alla fall inte upp.

Det visar sig att "horseradish" är pepparrot och att wasabi-smaken förklaras av att den mesta wasabi man äter i Sverige är färgad pepparrot (med mera). Men denna var inte grön, utan rosalila. Och åts till tunga. Mycket gott. 

Snart skype.

I morgon fortsätter grekiskan.

Snö. Snö överallt.

Vitt, från marken upp till himlen.

Jag tänkte beställa en bok, men ångrade mig.

Känns som att jag har semester idag.

Det kanske jag har.

Just idag.