Jag tog lite semester. Inte från jobbet, för den har jag redan tagit ut. Men från verkligheten. 

Ibland köper jag böcker som mest blir liggande. Det är lite svårt att veta i förväg, innan man läst dem. För en vecka sedan köpte jag "Mannen som slutade ljuga" i pocketbutiken. Jag började läsa på tåget. Den är välskriven. Och spännande. Och samtidigt skriven med ett förstående perspektiv. Människorna det handlar om målas inte ut som idioter, utan man kan ofta förstå varför de gjorde som de gjorde. 

Hannes Råstam citeras, han som gjorde en dokumentär om Quick innan Dan Josefsson började med frågan. Ja, det var ju ett antal personer som alltid var kritiska. Råstam säger i alla fall att när psykologi och juridik möts, då blir det väldigt lockande. Eller något sådant. Och det är förstås spännande bara av det skälet. 

Det har varit rätt mycket psykologi i mitt liv de senaste åren. Det gör boken inte mindre intressant. Och Thomas Quick har mer än en gång gjort olika typer av intryck på mig. Det ryktades att han haft en kiosk i trakterna där jag växte upp. När jag läser boken så ser jag att det är sant. Och skandalen när det visade sig att han var oskyldigt dömd och när GW och Göran Lambertz rök ihop i TV. Allt detta finns med i läsandet.

Boken ger mig ungefär detta intryck (plus att jag fyller i vissa tomrum som inte alls finns i boken):

När psykologin växte fram så var det en del pseudovetenskap, i ordets verkliga bemärkelse. Otestbara teorier fördes fram som etablerade fakta. Detta förstås kombinerat med att människor verkligen blev hjälpta i samtal också med psykologer som höll fast vid en del rena spekulationer (troligen både för att samtal i sig kan vara läkande, särskilt om man upplever sig hörd och även för att psykologerna förstås hade en hel del verkliga insikter och förståelse för människor) och man gjorde förstås samtidigt också verkliga upptäckter. Agnarna behövde bara sållas från vetet, vilket kunde vara lättare sagt än gjort. 

I Sverige kom Freud att dominera. De psykologer som inte såg drifter utan istället relationer och händelser som det viktiga i människans utveckling fick lov att censurera sig själva för att inte bli utfrysta. En sådan psykolog var Margit Norell. Hon bildade en grupp där hon utbildade andra pyskologer i ett mer holistiskt synsätt. Jag tycker att det låter som ett lockande alternativ. Det är klart att relationer och händelser är viktiga för oss. 

En karismatisk ledare som går mot strömmen och som dessutom verkar ha en väldig insikt i människans psyke. Som bekräftade dem hon undervisade (och som hon samtidigt också hade i terapi). Som kanske var lite gränslös i sin utövning och inte höll på tystandsplikten, utan delade med sig av förtroenden. Som måste vara den dominerande och ha rätt och som var övertygad om att i stort sett alla problem berodde på sexuella trauman i barndomen. Det gick överstyr. 

Jag vill tänka att det var viljan att förstå människor och att kunna hjälpa, kombinerat med att man upplevde klimatet i övrigt som alltför ensidigt, som gjorde att man höll sig till Margit Norell. Fast det var till slut kanske inte så många som gjorde det, så det verkar ha funnits alternativ. Och det måste det ju ha funnits. Framförallt när terapin med Sture började, på 90-talet. 

Sture var ju heller inte helt oskyldig. Inte bara för att han rånade en bank tillsammans med en 18-årig vän, när han själv var runt fyrtio. Han skyller sedan allt på kompanjonen och ser till att få vård istället för fängelse. Han ljuger som en häst galopperar och de tror honom. Han ljuger sig in i situationen och där någonstans så kommer han att uppmuntras att "minnas" sådant han faktiskt egentligen inte minns. 

Så långt har jag läst, nästan. Men jag vet hur det går.

Nu är Sture fri. 

---

Jag tyckte att tag att det var intressant med Lambertz invändningar. "Det är en del saker man missar när man pratar om det här..." brukade han inleda. Och så tog han upp det som missades. Och han hade delvis rätt. Men mest fel. Jag tyckte annars om att lyssna på honom. Lugn och lät saklig. Det är inte alltid man har rätt för det. 

---

Det var något som skrev att man ska läsa en roman istället för biografiska böcker. Jag läste aldrig motiveringen, så jag vet inte varför. Den här typen av biografi är i alla fall bra semester. Man kommer bort från verkligheten. Och ändå inte. Det är väl enda problemet, med alla nya uppslag.