En kvinna som inte syns när det är ljust, men som man kan ana konturerna av när ljuset släcks. Lika enkelt som effektivt.

I den lilla publiken (jag räknade till 14 personer) var vi flera som bara satt och väntade på att något skulle hända, vilket det ofta gjorde på ett eller annat sätt. Jag höll nästan på att vända mig till paret till vänster om mig och säga: "Visst är det bra?", men behärskade mig. De verkade i alla fall hålla med mig. 

Perfekt avkoppling. Omvärlden har helt ur tankarna och skönt adrenalin i ådrorna.

Lite som att trycka på Reset.

(Synd på slutet bara.)

Jag tror att jag har flyttångest.

Vilket är lite lustigt, eftersom det inte är bestämt om någon flytt.

Men det borde bli. Nästa år.

Alla hjältar faller.

Kvinnofängelset väcker både längtan och sorg. 

När man behöver något så mycket att man inte kan unna sig det. 

Jag brukade lyssna på det på vägen hem från jobbet på lördagar, de helger jag jobbade. Det var perfekt att ha i lurarna. Lagom energi och frihetskänsla.

Efter nyår stod det på hemsidan att programmet var nedlagt. Det hade inte annonserats sådär väldigt tydligt i förväg. Eventuellt inte alls. 

Jag anar en konspiration. Och ett scoop.

Någon begåvad journalist som läser detta som känner sig hågad?

---

Eller så är det bara som vanligt.

De tar bort de godaste GB-glassarna, de godaste chokladbitarna i Alladinasken, fel låt vinner melodifestivalen och de lägger ner de bästa programmen. Bara vanlig tillgång och efterfrågan. 

---

Lyssnar på Horisont på Spotify och tänker på p3 Rock. 

"Städer brinner". Som hårdrocksversionen av en tv-spelslåt, på svenska.