Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen.

Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.

Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare. 

Rollbesättningen var lysande. Särskilt Peter Dalle, som gjorde typ sitt livs roll. 

Det var fart hela tiden. Två timmar kändes som en och en halv. Inte en död stund.

Och den var varm, även om den inte var djup. Den hade en god eftersmak. 

"Den här skulle man ha sett när man var 8 år", sa jag.

"Den är bra nu också", svarade hon.

Och hon hade rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...

Jag vet inte om jag har för höga förväntningar. På vad människor ska kunna se. Kunna förstå.   Man kan ju förstå. Även om meningsbyggnaden inte är korrekt. Till och med.   Mycket hänger på viljan. ...