Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen.

Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.

Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare. 

Rollbesättningen var lysande. Särskilt Peter Dalle, som gjorde typ sitt livs roll. 

Det var fart hela tiden. Två timmar kändes som en och en halv. Inte en död stund.

Och den var varm, även om den inte var djup. Den hade en god eftersmak. 

"Den här skulle man ha sett när man var 8 år", sa jag.

"Den är bra nu också", svarade hon.

Och hon hade rätt.