Man blir ensam

när man förlorar sig själv.

(Får se om pluralformen av melodramatisk visar sig vara berättigad, men det ser i vilket fall bättre ut.)

Jag undrar om min plågade själ bär något av hennes plåga. I så fall finns det ändå en mening i att känna så. 

Jag undrar också om det är något annat som plågar mig. Som går över när jag utfört mina åtaganden de närmaste dagarna. Jag är ganska säker på att det delvis är så. Att det till en del kommer att gå över om några dagar. Men inte helt. 

Jag undrar också hur hon mår och hur det ska gå för henne. 

Jag skulle kunna höra av mig. Men jag vet inte vad jag ska säga. För jag orkar inte med en förälskelse som inte har några förutsättningar. 

Jag undrar om det här är min vanliga flyttångest. För nu (till slut) är flytten på gång. Och då binder sig hjärtat vid någon som skulle kunna vara min lillasyster. För att jag har issues som ändå ligger under ytan. Vilket väl är bra, om man tänker på alternativet. För jag saknar nog min lillasyster. Egentligen. Det vore tragiskt annars, om jag vore död i hjärtat som en sten.