En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.

Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger mycket i det.

Det finns en sorg i att en vän inte ser en.

Att bli sedd och ändå inte sedd. 

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen.

Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.

Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare. 

Rollbesättningen var lysande. Särskilt Peter Dalle, som gjorde typ sitt livs roll. 

Det var fart hela tiden. Två timmar kändes som en och en halv. Inte en död stund.

Och den var varm, även om den inte var djup. Den hade en god eftersmak. 

"Den här skulle man ha sett när man var 8 år", sa jag.

"Den är bra nu också", svarade hon.

Och hon hade rätt.