En sjukskriven sjuksköterska gav mig rådet att jag skulle söka kontakt med vården.

Jag lyssnade på henne.

Under hösten hade tröttheten bara blivit värre. Jag hade flyttat ner i månadsskiftet september/oktober. Jag behövde ett jobb också, så jag tittade på assistentjobb på Platsbanken, eller "vi mellan jobben" som väl i praktiken nästan är samma sida. Jag tyckte att det mest stod att de sökte en pigg och glad och initiativrik assistent. Det kändes inte som jag. Jag ville mest vila.

Utbrändheten hade liksom kommit tillbaka under sommaren, när semestern kom. Före flytten.

Det var 2019. När jag hade gått in i väggen, knappt tre år tidigare hade jag varit både trött och gått in i en liten depression. Jag kunde dock fortsätta att jobba, vilket jag tror var till stor hjälp. Annars hade jag haft svårt att komma upp ur sängen. Nu gick jag till jobbet, kom hem och gick och la mig. För att sova eller för att se på något på datorn. Det kändes i alla fall som om det var vad jag gjorde. Efter ett drygt år gick depressionen över. Det är ett kapitel för sig, hur jag till slut gick ut från ett personalmöte och kände att nu var jag glad.

Sommaren 2019 kom tröttheten tillbaka, men inte depressionen. Det var skönt. Att inte vakna varje morgon och fråga sig "ska jag aldrig bli glad igen". Morgonen var värst. Nu var jag bara trött. Eller egentligen var det stressen. Men det hänger ihop på något sätt. Något med att om man ständigt är stressad, så får man ingen återhämtning.

Så flyttade jag efter sommaren. Äntligen. Nu hade jag kommit ner, som det varit tänkt så länge.

Jag sökte ett eller två jobb som jag inte fick. Men ju längre tiden gick, desto mindre tyckte jag att det fanns något som stämde in på mig.

Jag fick träffa en psykolog på vårdcentralen. Hon gjorde en stressutvärdering på mig. Jag tror den hade ett mer tekniskt namn. Jag fick olika frågor som jag skulle svara på. Hon gjorde också någon mer allmän genomgång med frågor om mina föräldrar och min uppväxt. Hur jag hade det under högstadiet och sådant. "Jag mådde nog inte så bra då", sa jag efter att ha tänkt efter en stund. Då log hon varmt. Hon var snäll. Jag fick ångest när jag skulle gå dit och när jag varit där.

Resultatet på stressundersökningen var att jag var för stressad. Jag hade för höga siffror. Det var jag själv - om jag inte minns helt fel - som hade satt siffrorna. Jag fick tips om möten där man fick hjälp att hantera stress och livet och sådant. Och även en app med andningsövningar. Jag laddade ner appen.

För att bli sjukskriven behövde jag gå till en läkare. Jag besökte en läkare på samma vårdcentral och han hade fått uppgifterna från psykologen. Utifrån de uppgifterna bedömde han det som att jag behövde bli sjukskriven. Det kändes inte som ett helt genomtänkt system, men det fungerade i alla fall i slutändan. Han kunde sjukskriva mig en månad. Jag antar att det sedan kunde förlängas, men det blev aldrig aktuellt eftersom Försäkringskassan ändå inte gav några pengar. Det är också ett eget kapitel.

Efter att jag hade blivit sjukskriven och började göra anti-stressövningarna åkte jag norrut igen. Jag tog en paus. Under 2020. Under Covid, som det visade sig. Ja, inte hela Covid för jag flyttade tillbaka igen i slutet av 2021 efter att ha pendlat i några månader. Det kändes i alla fall som en ganska naturlig tid att ta en paus. När samhället också tog något av en paus.

Det var under denna tid som jag såg "Innan vi dör". Jag var hemma hos min mor och vi såg den tillsammans.

Hon hade frågat mig tidigare, när serien gick på TV: "Tittar du på Innan vi dör? Det är så hemskt." Då hade jag trott att det handlade om människor som var på väg att dö av någon sjukdom, kanske cancer. Det lät ganska tungt. Jag var inte riktigt på humör för något sådant.

Nu passade serien väldigt väl in i min livssituation. I alla fall tyckte jag det. Det hjälpte förstås att den inte handlade om människor som var sjuka och snart skulle dö, utan om människor som riskerade livet genom att infiltrera brottsliga sammanhang.

Så här i backspegeln ser jag flera saker som jag relaterade till. Det första var förstås mor-son-relationen, som var central i serien. Utan att avslöja för mycket av handlingen (jag tror ju alltid att mina läsare vill se det jag skriver om), så kan jag berätta att serien börjar med att modern, som är polis, ser till att hennes son åker fast för att han säljer knark. För det gör han. Och det är olagligt. Men det gör också att deras relation blir mer komplicerad.

Min relation till min mor är däremot okomplicerad. Men just det faktum att mor-son-relationen var central gjorde det speciellt att se serien tillsammans med mamma.

Att döden ständigt var nära, att det var en väldig stress de behövde hantera mer eller mindre hela tiden - som tittare fick man det farliga och man fick stressen, men samtidigt var allt på distans. Det var tryggt och det fanns inget jag behövde göra, utom att klicka på nästa avsnitt för att få se fortsättningen.

Det gjorde förstås sitt till att den viktigaste skurken, Davor, spelades väldigt bra av Alexej Manvelov. Han var iskall, men saklig och rättvis. Och på något sätt tror jag att skådespelarens egenskaper också lyste igenom. Han verkar vara genomsympatisk. Det innebar att vi tyckte om Davor, samtidigt som vi inte höll på honom. Det är en bra filmskurk.

Både musiken och berättandet var väldigt välkomponerade. Det är väldigt tillfredsställande.

Och så var ett tema förstås en omöjlig kärlek. Också det kunde jag relatera till. I mitt fall handlade det om en sjukskriven sjuksköterska.

Jag gick förbi en liten uteservering, där det satt en kvinna som såg ut att scrolla riktigt snabbt på sin telefon. Hon verkade stressad, även om hon i övrigt såg lugn ut. 

Jag tänkte att förut så hade hon varit äldre än mig. Nu var hon förmodligen yngre.

Tiderna förändras.