För drygt 20 år sedan gick jag på en kristen folkhögskola och delade lägenhet med en kurskamrat som bland annat lyssnade på Opeth. Opeth var unga då, men vi var yngre och jag tror att vi båda tog ett visst intryck av deras originalitet, även om jag idag kan tycka att den första skivan, "Orchid", är ganska svårlyssnad medan "Morningrise" fortfarande har sina höjdpunkter.

Efter det året har jag inte följt Opeth, men namnet har ändå klingat positivt och när någon spelat dem för mig så har jag hört att det är bra. Först hösten 2016 började jag lyssna på allvar, när singeln Sorceress (från skivan med samma namn) försatte mig i ett annat tillstånd. Jag satt och väntade på en vän medan jag surfade och det hör till saken att under denna tid kunde rätt bok eller rätt film eller rätt musik ge min hjärna tillfälle att fly från en annars stressfylld vardag, vilket den då också gjorde. Så effekten förstärktes av min livssituation, även om det fortfarande är en fantastisk låt.

Nu håller Opeth igen på att släppa nytt och det leder till att också det äldre materialet spelas mer här hemma och i mobilen. "Svekets prins" bådar gott inför att hela skivan släpps. 

Jag märker också att det finns en del intervjuer med Mikael Åkerfeldt att lyssna på. Rolling Stone har en intervju på youtube med titeln "The first time", där han bland annat berättar om när han fastnade för metal som litet barn, när han hemma hos en vän lyssnade på "Ironman" och i början då hörde vad han nu vet är Ozzy's röst, men då uppfattade som en monster som säger: "I am Ironman." "Jag tyckte om det, för det var otäckt. Som en skräckfilm." 

Det är något med att bli lite skrämd och kanske har en del metal också det elementet i sig. 

I samma intervju berättar Åkerfeldt om att han varit på samma bjudning som Abba-Agneta och då också fått dansa med "The Dancing Queen", fast ingen tror honom när han berättar det säger han också. Han berättar det betydligt mer humoristiskt än jag återger det nu. 

The Moor lånar tydligt från Abba, "Lay all your love on me" (4:57 och även senare in i låten). 

Och kanske innehåller den också en del av de element som kan väcka adrenalinet, för att det påminner om något otäckt, när growlandet och de distade gitarrerna möts. Det är i vilket fall mycket hörvärt.