"Cheerleader Camp won't hold pleasure for any except the most dedicated Z-level celebrity watchers", citerar Wikipedia från Allmovie. Det var inte utan besvikelse jag läste de orden, samtidigt som filmen rullade i en annan flik på youtube. 

Även om filmen inte var något mästerverk så var det något som tog tag i mig. En tjej som är hejaklacksledare och som lider av mardrömmar. Hon åker på läger tillsammans med sin trupp och där börjar folk dö. 

Den psykologiska spänningen kommer förstås något i skuggan av plumpa skämt, onödig nakenhet och mer eller mindre blodiga scener. Men det är ju en av poängerna med skräckfilm. Att man kan föra in djupare teman ostraffat, eftersom "huvudärendet" är något mer (rent underhållsmässigt) oskyldigt. 

Leif Garrett är förstås en tidsmarkör. En skådespelare man känner igen, från "80-talsfilmer", men inte kan placera. För mig är det ett plus. Det här är äkta 80-tal. Frisyrer och musik säger samma sak. Och också de dåliga, ibland plumpa, skämten. 

Kanske lite nostalgitripp. Men slutet (som youtube-tittarna, inte helt oväntat, bedömt olika) tycker jag lyfter filmen. Och för in ännu en dimension i den psykologiska spänningen. Även om jag är tveksam till om filmen håller för en andra visning.