Hon frågade vad vi gjorde när vi var där. Jag svarade något om jobbet, men hon menade förstås när vi var lediga. Vi måste ju bada då, sa hon. Ja, det höll jag med om. Vi måste bada.

Igår var sista dagen innan vi skulle åka hem. Vi hade ännu inte badat. Två veckor går ganska fort. Jag tog en promenad till stranden. Det kunde inte vara så långt. Det var ju skyltat med en cykel på skylten. Medan jag gick blev klockan allt mer och jag insåg att om jag inte var framme kvart över tre, eller något sånt, så borde jag vända så att jag skulle hinna tillbaka. 

Jag kom fram tjugo över tre. Havet var stort, mörkblått längst bort, ljusare blått och sen grönaktigt mot stranden. Längs hela stranden hade det spolats upp något svart och det var också svart i vattnet närmast stranden. Det spelades beach volley och några yngre personer, som inte verkade så nogräknade, badade, Jag gick längs stranden för att hitta någonstans där det bara var sand, tills jag insåg att det inte fanns något sånt ställe. Det luktade lite illa i vattnet. Och var kallt, dock inte olidligt. Jag tvekade flera gånger innan jag föll bakåt i vattnet och sen gick upp. Det smakade salt. Som det ska i havet.

Jag hann inte tillbaka i tid.

Det kändes bra att ha badat i havet.

Små, lövrika skogar.

Stora fält.

Små vägar.

Vita bondgårdar.

Lite regn.

Tidiga morgnar. Ibland. I rad.

Senare morgnar. Imorgon. I övermorgon.

En vecka av två nu.

Att sitta på tåget. Och närma sig. 

Sen är det slut. För denna gång.

Det går bra. 

Det blir mycket pengar.

Det blir skönt att komma hem.

När människor är blinda för att de själva vill vara det.

Det kommer en dag när de inte kan vända bort blicken och låtsas att allt är bra.

Det skulle vända sig lite i magen på mig,

om inte hjärtat redan knutit sig.

Jag undrar inte varför.

Det finns alltid en förklaring.

Det är egentligen en gammal sorg.

Ett gammalt sår.

Inte bara i mitt hjärta, utan vidöppet.

Men om man vänder bort blicken kan man låtsas att man inte ser.

Det står en stor lapp på vandrarhemmet. Förbjudet att röka och att ha tända ljus, både på rummen och utanför. Jag kommer in på mitt rum. Det luktar inpyrd rök. Har vädrat sedan dess. Förmodligen sitter det i möblerna. Det luktar rök på toaletten också. Vet inte vad det sitter i. Blandning av rök och sån där doftare. Det luktar ungefär som hos Mormor. Även om jag inte tycker om lukten så tycker jag om associationerna jag får. 

Första kvällen måste tandborsten ha kommit i kontakt med tvål, för det smakade blandning av tandkräm och lite två när jag borstade tänderna. Mindes att det ofta var så hos Farmor och Farfar.

Idag kände jag någon blomma som doftade. Vet inte vilken det är. Ska fråga min mor vid tillfälle. Hon vet säkert. Den luktade Farmor.

Fick genast ångra mitt förra inlägg. Tog en tupplur. Vaknade och kände mig stressad. Tittade på att-göra-listan. Jo, jag gör sånt som står där. Och listan är inte lång.

Men det känns som att jag borde.

Semestern är slut. Jag är på jobb sedan i fredags. Bortrest. 

Det är väldigt lugnt. Jag har en lista med saker som jag sakta betar av, vid sidan av arbetet.

Eftersom jag arbetar finns det inga krav på att jag ska hinna med något. Och eftersom jag är bortrest har jag nästan inga åtaganden utanför jobbet.

Det känns som att jag håller på att komma ikapp. Utan någon yttre press.

Utanför fönstret skiner solen.

Snart börjar mitt pass.

Det är få saker som är så underskattat.

Inte bara för att det sparar tid. Utan framförallt för att man inte tappar bort det viktigaste.

Jag lägger ifrån mig min telefon. När jag kommer tillbaka någon timme senare klickar jag på den för att se om någon har ringt eller skickat sms. Ingen.