Jag tar upp telefonen innan jag kliver av tåget. Jag ska egentligen inte använda den förrän jag kommer hem. Hemma har jag de datum jag har lovat att sms:a. Men jag tar upp telefonen för att inte glömma.

Samtidigt känner jag med andra handen i fickorna på höger sida, i jackan och i byxorna. Jag känner inte mobilen. Och den verkar inte vara i någon vänsterficka heller. Stressen stiger en aning. Jag brukar ha den någonstans även om jag inte hittar den. Men det kan vara dumt att kliva av tåget innan man är säker.

Tittar ner på vänsterhanden.

Tänk vad saker löser sig ändå.

Började jobbet igen efter två veckors semester över jul och nyår.

Det känns bra. 

Men jag är trött.

Och märker att jag är för trött för att blogga. Det tar slut nästan på en gång.

När jag var piggare så skrev jag om problemen i livet med en krydda av humor och hopp. 

Men det kunde saknas en riktig röd tråd i inläggen då också.

"Hur mår du?"

Jag svarar att det är bra. Det är det korta svaret. 

Ett lite längre svar skulle vara: "Jag är trött. Och ledsen.

Och jag hade hoppats att det skulle vara bättre idag."