Jag såg Midnattssol. Först på jobbet och sen på SVTplay. Det måste ha varit något i serien som jag fastnade för. Det var förstås snyggt och bra klippt. Men å andra sidan hade serien definitivt sina svagheter. Jag antar att det är personerna man fastnar för. Och då kan man ändå svälja en del brister på manusfronten. Plus att historien berättas i en annan ordning i serien, så att pusselbitar som är från det som utspelade sig före första avsnittet. Om man berättar historien från början, så blir det bara underligt. Spoiler alert för den som inte sett hela serien, men vill se den (finns fortfarande tillgänglig på SVTplay). (Med viss reservation för att någon eller några detaljer kan bli fel.) 

22 personer låter sig mutas för att radioaktivt avfall ska kunna förvaras i en gruva. En av personerna får sin son dränkt inför sina ögon som varning för att han inte ska berätta något. En dag är han full och berättar för en ung kvinna som hjälpt honom att komma hem. Anledningen till att han berättar är att sonens död har tagit hårt på honom.

Den unga kvinnan berättar för en man som hon har förtroende för. Hon vet inte att han är en av de 22. De 22 träffas och drar lott om vem som ska döda kvinnan. Hon mördas vid ett vattenfall och polisen är inte intresserad av att hitta kroppen (eftersom polisen som leder utredningen är en av de 22), så kroppen ligger kvar på botten. Kvinnans bror vet dock att hon har pratat med mannen som är en av de 22 (hon berättade det på mobilen) och han söker upp mannen och torterar honom och får veta allt och dödar honom.

Sedan börjar han döda alla de 22 på olika sätt, efter en dikt som systern skrev om det radioaktiva avfallet i gruvan. Det handlar om eld, spjut, björnar, vatten med mera. Det är ofta brutala mord. I sista avsnittet har han tagit sig in i gruvan, som städare, och lyckas låsa in sig själv och de 15 sista av de 22 i någon sorts container som fungerar som skyddsrum dit de har gått på grund av en brand som brodern har startat i gruvan. Han har också lyckats stänga av alla pumparna i gruvan, så att vattnet snart kommer att stiga där de befinner sig. Pumparna kan stängas av för underhåll, men det krävs att flera olika personer stänger av dem för det är hög säkerhet och det är viktigt att de är igång. Containern/skyddsrummet har han saboterat, så att vattnet kommer in.

Den här unge mannen talar med sin döda syster, men vet att hon är död. Han arbetar som städare på olika ställen, men får ofta sluta på grund av olika problem. Han verkar ganska sympatisk och harmlös, till de sista avsnitten när sanningen börjar uppdagas.

Hela serien har ett same-tema. Kvinnan som blev mördad var same, hennes bror förstås likaså. Morden han begår är ofta kopplade till samiska symboler. Den lokala polis som leder utredningen är halvt same. En samisk nåjd hjälper till med ledtrådar i utredningen. Det riktas också en hel del rasism mot samer i serien. Rasismen balanserar förmodligen mot brodern som använder same-tema i sin serie av mord.

Den franska polisen har jag inte ens nämnt. Hon är en viktig person i serien och en karaktär som det är lätt att fastna för. En ung, duktig polis med självskadebeteende, som har sina orsaker. Hon födde en son när hon var kanske 14 år, men hon fick inte ta hand om honom utan hennes mor tog hand om sonen, för att flickan inte skulle få dåligt rykte. Nu har sonen sökt upp henne och han söker upp henne igen, i Sverige. Det är ett sidospår som vävs in i den andra historien och som egentligen är mer intressant än en ung man som det slår slint för och som lyckas genomföra väldigt avancerade mord utan att man egentligen förstår hur. 

I början av serien lyckas en av de personer som mördas ge en ledtråd, precis innan han dör: "Järv." 

Han har dödats av vargar, så ledtråden verkar underlig. Men när det kommer fram att mördaren heter Eddie Geatki så förstår den svenska polisen som är halvt same vad som menades. "Geatki" betyder järv på samiska.

Vem ger en sådan idiotisk ledtråd istället för att säga det riktiga namnet?

Ändå såg jag fram emot varje nytt avsnitt. Men handlingen verkar inte ha skrivits i kronologisk ordning, utan snarare att författarna började med de brutala morden och sedan försökte motivera dem. Mitt tips är att börja i rätt ände nästa gång.

Hoppas någon av de berörda läser, för jag vill inte se en del 2 som har samma karaktär som del 1.

Så här ska det ju låta. 

Ändra arrangemanget så att sorgen finns kvar, men ingen självömkan. 

Jag har ingen TV, så jag missar det mesta. Det är ganska skönt. 

Var dock bortrest i helgen och såg då "Så mycket bättre". Har inte förstått "Kärleken är" förut. Förstår den inte nu heller. Jo, jag har antagit att titeln anspelar på att Gud är kärlek och att Gud är den Han är. Tycker den kopplingen är helt befogad att göra, när en ängel nämns i refrängen, men djupare än så har jag inte analyserat. Det som är svårbegripligt är att en sång om kärlek kan låta så hårt. Inte stenhårt, utan mer smyghårt. Så att det hårda låter genuint. Det har jag haft svårt att begripa mig på. Förstår lite bättre när jag hör Jill Johnson berätta om sig själv, även om jag missade mycket av den delen av programmet och bara hörde med ett halvt öra. (Jag tappar ju tråden hela tiden med sidospår som jag inte kan slutföra.)

Magnus Carlsson gör låten i tretakt. Och på engelska. Och det blir något annat. 

Det blir Weeping Willows. Det kanske är så enkelt. Men när en låt blir en annan och samtidigt känner man igen allting, det är något speciellt med det. Och sångrösten är perfekt.

Jag söker på youtube på lite andra låtar. Får fram "Det värsta av allt". Minns den när jag hör den. Kan inte riktigt tycka om den nu när jag hör den. Lite väl mycket självömkan. "Du betyder allt för mig och jag är ingenting för dig." Det låter som om han kanske varit för klängig. Eller så är det bara en text. Men han i texten. 

Men "Kärleken är" var fantastisk. På engelska. Eternal love. Lyssnar på den igen.

Tycker om Magnus Carlsson. Lyssnar på hans andra låtar från "Så mycket bättre" också. Det blir ju något speciellt när det blir annorlunda, fast det är samma. Och med rätt sångröst.

(Tittar på wikipedia och ser att texten till "Kärleken är" var delvis inspirerad av prinsessan Dianas död. Kanske den låter annorlunda nu om jag lyssnar igen. Jag verkar ju inte ha haft en siffra rätt.)

En lättnad och samtidigt en tomhet.

En frihet som jag inte kan dela.