Så här ska det ju låta. 

Ändra arrangemanget så att sorgen finns kvar, men ingen självömkan. 

Jag har ingen TV, så jag missar det mesta. Det är ganska skönt. 

Var dock bortrest i helgen och såg då "Så mycket bättre". Har inte förstått "Kärleken är" förut. Förstår den inte nu heller. Jo, jag har antagit att titeln anspelar på att Gud är kärlek och att Gud är den Han är. Tycker den kopplingen är helt befogad att göra, när en ängel nämns i refrängen, men djupare än så har jag inte analyserat. Det som är svårbegripligt är att en sång om kärlek kan låta så hårt. Inte stenhårt, utan mer smyghårt. Så att det hårda låter genuint. Det har jag haft svårt att begripa mig på. Förstår lite bättre när jag hör Jill Johnson berätta om sig själv, även om jag missade mycket av den delen av programmet och bara hörde med ett halvt öra. (Jag tappar ju tråden hela tiden med sidospår som jag inte kan slutföra.)

Magnus Carlsson gör låten i tretakt. Och på engelska. Och det blir något annat. 

Det blir Weeping Willows. Det kanske är så enkelt. Men när en låt blir en annan och samtidigt känner man igen allting, det är något speciellt med det. Och sångrösten är perfekt.

Jag söker på youtube på lite andra låtar. Får fram "Det värsta av allt". Minns den när jag hör den. Kan inte riktigt tycka om den nu när jag hör den. Lite väl mycket självömkan. "Du betyder allt för mig och jag är ingenting för dig." Det låter som om han kanske varit för klängig. Eller så är det bara en text. Men han i texten. 

Men "Kärleken är" var fantastisk. På engelska. Eternal love. Lyssnar på den igen.

Tycker om Magnus Carlsson. Lyssnar på hans andra låtar från "Så mycket bättre" också. Det blir ju något speciellt när det blir annorlunda, fast det är samma. Och med rätt sångröst.

(Tittar på wikipedia och ser att texten till "Kärleken är" var delvis inspirerad av prinsessan Dianas död. Kanske den låter annorlunda nu om jag lyssnar igen. Jag verkar ju inte ha haft en siffra rätt.)