Mormonerna tröttnade förresten på mig. "Det här med att jämföra vad man tror är intressant, men det är inte därför jag betalat 65 000 för att vara i Sverige i två år." Ungefär. Eller mer eller mindre ordagrant. Det lustiga var att jag sagt något liknande till deras kollegor, bara någon vecka tidigare. Jag kanske inte är rätt person att tala med. Jag är intresserad av att veta vad ni tror, men jag är också intresserad av att omvända er. Kollegorna hade sagt att så länge jag var intresserad så skulle jag fortsätta att komma. Och sen dumpade de mig på två andra killar. Väldigt trevliga amerikanska unga män i 20års-åldern.

De bjöd på kakor sista gången. Eller egentligen hade de fått dem av en mormon-tant. Också från USA. Goda kakor. Och väldigt trevliga unga män. I svaga stunder kan jag tänka att jag ska baka brownies åt dem. När man väl lärt känna dem så känns det inte lika mycket som en seger att de tröttnar. Även om det samtidigt är bra att låta dem tröttna istället för att jag säger att jag inte har tid/lust/ork och sedan blir uppringd igen om ett halvår.

Jag frågade om det fanns någon arkeologisk bekräftelse på Mormons bok och blev hänvisad till ett fynd i Mexico, som skulle vara en avbildning av en dröm som beskrivs i boken. Att fyndet är i Mexico stämmer förstås med att det handlar om judar som utvandrade till Amerika. Dock något svårt att avgöra exakt vad som försigår på bilden.

Kan också tänka att det skulle vara bra om de fick någon bok om de arkeologiska fynden när det gäller Bibeln. Som de ju säger att de tror på. I den mån den är "korrekt översatt". (Vilket verkar betyda en hel del mer än det låter som.) Men i princip borde de ju se fynd som styrker Bibeln som något positivt. Om de sedan börjar jämföra med det som finns för Mormons bok så borde slutsatserna förr eller senare börja komma av sig själva. (Bör och gör är förstås olika saker, men ändå.)

Jag kan tänka att jag ska köpa en sådan bok och baka brownies och adressera till de två missionärerna som jag tröttade ut. Men jag ska sova nu.

Jag minns när jag var på läger och just hade upptäckt Latin Kings. Det hade också en av lägerledarna. Han berättade om hur någon av hans arbetskamrater hade berättat om någon helt bedrövlig grupp och när de sedan spelades på radion så förstod alla vad han pratat om. Min bror och jag var ganska roade över detta. Och Latin Kings aktier steg ännu något.

Jag minns när jag spelade Snook för en arbetskamrat. Inte Mr Cool. Den är ju obegriplig. ("Ta av dig din truckerkeps. Ta av dig din truckerkeps.") Det var "Snook, ett och tårar". En lysande låt som gjorde mig glad på radion. Min arbetskamrat säger att det här är sån musik man blir deprimerad av. På tonfallet låter det mer som att hon menar att det är dåligt, än att ett mörker på riktigt skulle ha börjat sänka sig över hennes själ. Detta får kanske inte Snooks aktier att stiga, men jag är ändå något road.

Några år senare, på ett annat jobb, hör jag Oskar Linnros med "Från och med du" på radion. Det kan ju bero på det något begränsade utbudet på radion, som gjorde att den lät extra bra. Men visst har den något (även om den blev något sönderspelad). Och texten passade tillräckligt bra in i min situation för att den skulle tala lite extra till mig. Lite svårt att avgöra om musiken är hoppfull, eller om den bara förmedlar att hjärtat ännu inte riktigt förstått och därför fortsätter att slå.

För några veckor, eller kanske något mer nu, sedan hör jag tongångar som påminner om Oskar Linnros. Och det visar sig stämma. "Hur dom än" är mer optimistisk. "Jag ska göra det, fast ingen verkar tro mig. Den enda vägen uppåt nu är ner." Med musik som har samma budskap.

Jag antar att alla mina (två?) läsare vet om att Linnros var ena halvan i Snook. Men jag måste ändå skriva ut det för att avrunda inlägget med det bästa han har gjort. Eftersom jag är kluven till videon så får det bli den här stillbilden istället.

[Det påminner mig om när jag hörde "Det är dig jag vill ha" för första gången på radion. Det hör till saken att jag kom in efter den första (mer explicita) versen och fick höra de mer rara raderna om hur dåligt Dogge mådde när det blivit slut. Och så "Det var dig jag ville ha-a-a-a." Poesi. Hur Snook är poesi kan jag dock inte förklara. Mer än att det är falsettsång i refrängen.]