Jag såg när JD slutade på sjukhuset idag. Hur han drömde om framtiden. Att gifta sig med hon den ljusa, vad hon nu heter (jag vet det egentligen). Och fira jul med Turk och hans familj. Och att deras barn ska gifta sig och få barnbarn.

Han sa för sig själv att någon gång måste drömmar slå in.

Och jag tänkte att det där kommer aldrig att hända.

Och jag tänkte att det där är ju jag.

Så kände jag lite vemod. Eller kanske inte så lite heller.

Och det kändes bra.