Idén är väldigt enkel. Om man säger (eller tänker) namnet "Bye Bye Man", så börjar kommer han. Det dröjer dock ett tag. Först börjar man se saker som inte finns. 

Tre unga personer hyr ett hus. Där öppnar en av dem en låda där det är skrivet i botten: "Säg det inte, tänkt det inte" om och om igen. Under skyddpappret där detta är skrivet hittar han en annan text: The Bye Bye Man. Där börjar det gå utför för de tre unga vuxna.

Den har några stunder när den, ja kanske inte lyfter men ändå höjer nivån något. Som vid seansen, när det blir mer spänning i luften. Seans-tjejen passar också bra i rollen. Mörk, ser bra och lite mystisk ut på en och samma gång. (Man får skriva klichéer i en skräckfilmsrecension, annars får man skrivkramp.) 

Ett uppenbart problem är att det inte går att leva sig in i att det skulle vara farlig att säga eller tänka namnet. Till skillnad från Candyman, som man ska säga flera gånger och dessutom framför en spegel, så kan ingen i biopubliken ha undgått att åtminstone ha tänkt titeln på filmen och därmed det livsfarliga namnet. Inte för att man tror på myterna i filmerna ändå, men här går det inte ens att hålla illusionen uppe. 

Bye Bye Man ser dessutom ut lite som Jigsaw från Saw. Och hans hund är uppenbart gjord i specialeffektstudion. Bye Bye Man själv, ser ofta lite onaturlig ut. 

Spänningen är generellt för låg, det är varken särskilt smart eller snyggt, slutet är tyvärr lika destruktivt som i Lights Out och vad är det för namn på en person: Bye Bye Man? 

På plussidan är att det inte var så mycket äckel.

Hade förväntat mig lite mer ofrivillig komik, men det var i alla fall ganska komiskt första gången de sa det fruktade namnet. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen. Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.   Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare.  Rollbesättningen var lysande. Särs...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...