Det finns en gammal skräckfilm om jättelika myror som terroriserar en stad. På svenska fick filmen titeln "Spindlarna", förmodligen för att "Myrorna" låter ganska lamt. Den engelska titeln är det mer suggestiva "Them!"

En av Gary Larson's bilder bygger på denna film. En person har precis öppnat dörren och utanför står två jättemyror. Personen som har öppnat har vänt sig in mot rummet och säger: "Gentlemen, it's them." 

Jag vet inte om titeln "Us" anspelar på "Them!". Båda är i alla fall skräckfilmer med suggestiva titlar. Och i en av scenerna säger pojken i familjen: "It's us." Det är när familjen möter sin skuggfamilj, eller vad man ska kalla den. En likadan familj, men ändå väldigt annorlunda. 

Chris Stuckman hade rekommenderat filmen. Jag brukar lita på hans rekommendationer, även om jag i efterhand ibland kan fråga mig varför. Och så tänker jag på att han gillade senaste Star Wars (nr 8 i serien). Den var (objektivt talat) inte bra. Men ändå litar jag på honom. Kanske för att så ofta när han recenserar skräck så talar han om hur mycket han älskar skräck. Och för att han oftast verkar ha välgrundade uppfattningar. 

Us är bra den första halvan, eller något sånt. När de bygger upp det hela.

Sedan börjar saker förklaras, kanske lite för mycket. Jag tror att regeln är att i en thriller ska man förklara, i en skräckfilm ska man låta det vara ett mysterium. Om det inte finns goda skäl att avvika från regeln förstås. Här verkar förutsättningarna för handlingen egentligen inte vara mer än just förutsättningar för handlingen. Och dessa haltar i flera avseenden, som jag inte kan gå in på utan att förstöra filmen.

Kan man ha överseende med denna brist så är den ändå intressant. Den är väldigt välspelad. Och humorn i filmen är naturlig. När man får saker förklarat så kan det också ge ett annat perspektiv, så att man funderar över vad man egentligen har sett och att se filmen en andra gång skulle vara intressant. Får se om jag gör det, när jag kan göra det till en lägre konstad än biobiljettpriset.

---

Istället för att se om Us såg jag igår "Den skyldige". Den var lysande. Men den kan jag inte blogga om. För allt i filmen är handling och dialog. Man följer samma person som befinner sig på larmcentralen under hela filmen och tar emot samtal; han förflyttar sig endast mellan två rum. Allt som är intressant med filmen rör därför händelseutvecklingen. Och den är värd att ses i dess helhet, utan några förhandshintar. 

 

Petra

28 augusti 2019 14:12

Intressant det där, att i en thriller ska man förklara, men inte i skräck. Det har jag aldrig tänkt på, även om det känns logiskt. En skräckfilm förlorar troligen i effektivitet ju mer som förklaras. Lysande!

Jag minns att jag satt och gottade mig åt den här tanken: "Undrar hur de ska förklara detta!!" Sedan blev jag orolig. "Måtte det bli en logisk och bra förklaring, annars kan de paja hela filmen!"

Såhär efteråt är jag inte alls nöjd med förklaringen, eller snarare jag tycker den saknar en hel del. Men filmen var ändå enastående. G sov så jag satt ensam och vid ett par tillfällen vände jag mig häftigt om och tittade ut mot hallen, bara för att vara säker på att ingen var bakom mig. Filmen var genuint obehaglig och mycket välspelad, jag njöt verkligen av det. Men mycket intressant att ta del av dina tankar om den!! Jag förstår dem.

nattblogg

28 augusti 2019 20:11

Jag håller nog med om det mesta.
Filmen var en bra upplevelse hur som helst.

Jag tror en skillnad i våra upplevelser har att göra med vilket sällskap vi hade. Det är dock så en så pinsam historia att jag inte skriver om det här, utan skickar ett PM.

 

Petra

29 augusti 2019 08:34

Oj! Ja, gör!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen. Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.   Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare.  Rollbesättningen var lysande. Särs...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...