Två skräckfilmer på två dagar. 

Ma var välgjord, men det var någon eller några pusselbitar som saknades i manus. 

Trots bra skådespeleri och en naturlig takt i berättandet, så är det något som inte klickar. Och detta snarare för att man får för många pusselbitar att lägga ihop. Då blir bristen på förklaringar mer påtaglig. 

Hush hade av allt att döma en mindre budget. Jag räknar till fem skådespelare sammanlagt och då såg man en av dem bara som ikon när han ringde. Takten i berättandet är här väldigt väl avvägt. Men framförallt har Hush något som Ma missar: De förklarar inte för mycket. De berättar det som ska berättas och lämnar tittaren där. 

Det är så skräck ska vara.

Den enda film som kommer undan med att göra annorlunda är Psycho, även om Hitchcock nog inte var nöjd med att slutet förklarade för mycket. (Förklaringarna fanns dock ändå i filmen, men tittaren förväntades lägga ihop två och två.) Man vill ändå ha slutet: "She wouldn't even hurt a fly." Fast det kanske var med i originalet ändå.

Jag märker att jag har tappat tråden.