Det finns idéer som man inte inser hur geniala de är förrän man man börjar trimma bort allt onödigt och framförallt alla sidospår och bara är konsekvent. Om man inte gör så blir de bara lite galna. Men när man renodlar dem blir de geniala.

Såna råd skulle jag ge, om jag var rådgivare. Kan gälla filmprojekt, företagande, allt möjligt.

Galna idéer är bra, bara de genomförs konsekvent.

Jag borde bli rådgivare. Och ta betalt.

Hur galet vore inte det?

På en jobbintervju en gång fick jag frågan om jag hade något jag gjort som jag var stolt över. Och jag kom att tänka på skräckfilmen, ett projekt min syster och jag jobbat med en sommar, där vi skrivit manus, spelat in (med hjälp av släkt och vänner som skådisar), klippt och lagt på musik själva. Ett mästerverk. Den hade inte riktigt blivit färdig. Men det var inte mycket kvar. Det skulle gå att fixa.

Så jag höll på att svara: "Jag var med och gjorde en skräckfilm en gång, som inte blev klar." Jag hörde i huvudet att det lät inte riktigt bra, så jag kom snabbt på något annat istället.

För några veckor sen fick jag allt material som är kvar till filmen.

Det som vi klippt ihop verkar på det stora hela ha försvunnit. Inledningsscenen med förtexter fanns kvar, men den var inte lika lysande som jag mindes den. (Det fanns flera versioner, så kanske den bästa versionen gått förlorad.) Det andra behövde klippas om, alltihop. Det kommer nog inte att göras.

Men en eller två scener ska jag klippa i alla fall.

För det var bra grejer. Något att vara stolt över.

"Jag förstår inte. Därför har jag rätt."

Jag borde nog börja räkna i hur många sammanhang (och i hur många olika varianter) jag stöter på det argumentet. 

Orkar inte komma på en slutkläm på detta inlägg. Så tröttsamt är det.