En Facebookvän (och vän på riktigt) blev, enligt sin fru, starstruck av att se Jakob Hellman. På TV. De flesta som kommenterade tyckte att det var rimligt. 

Jag kommer att tänka på min gamla klasskamrat, Totte, som inte var lika imponerad av Jakob Hellman. Det var hans släkting. Jag tror vår diskussion tog slut där. Jag kanske borde ha frågat något om musiken. 

I alla fall kommer jag att tänka på Totte. Han sprang väldigt snabbt, spelade hockey och var allmänt bra på sport. Men han siktade hopplöst när vi spelade "bolltatten" ("boll-kull" antar jag är översättningen). I alla fall om han blev arg. Vilket han blev om man retade honom och sa kränkande saker om hans hockeyengagemang. Då kunde man få honom att kasta alldeles för högt, samtidigt som han kastade hårt, och stod man under fönstren till gamla skolan (som hade fönster av bräckligare glas) så kunde det ske en olycka. Jag var ganska road av det och kände inte alls något ansvar för att rutan gick sönder. Det var ju inte jag som kastade. 

Jag söker på Totte på Facebook. Hittar inget. Inte heller på eniro eller birthday. 

Kanske han har bytt namn. Eller flyttat utomlands. Jag hoppas något sådant har hänt. Han är ju inte ens 50. 

Det här fick inte den vändning jag hade tänkt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen. Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.   Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare.  Rollbesättningen var lysande. Särs...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...