När man inte litar på andra människor. När man lätt tar saker som kritik och tar kritik både hårt och personligt. När man har ett behov av bekräftelse, att man har sin plats, att man får inkluderas, att man gör något bra, och i grunden, att man är älskad. 

Ibland samverkar allt detta så att man riskerar att stöta bort människor. 

Det är sorgligt. Jag vet inte vad man ska göra. Förutom att man kan försöka vara en vän och samtidigt hålla en viss distans. Vilket ju i sig inte blir vad det borde bli, men det blir det ju inte i vilket fall. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen. Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.   Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare.  Rollbesättningen var lysande. Särs...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...