Den första kom in genom dörren. Han såg rätt normal ut.

Sen kom en till. Han gick lite fortare. Såg stressad ut. Utan anledning. Han skulle ingenstans.

Två ramlade in genom fönstret.

De började prata. Med varandra. Och med mig. De babblade eller talade långsamt.

Men en sak hade de gemensamt. De lyssnade inte när man svarade. 

Äntligen lite vinter. Snö och kyla. Framförallt lite norrut, där jag just varit, men också här.

I söder, där jag var över nyår, var det däremot höst och blåst. Kanske lite vår också. Och spår av vinter. Men lika bra att det inte var så kallt, när det blåste så mycket.

Så Sherlock Holmes igår. Perfekt film om man vill känna att man faktiskt är ledig. Kanske perfekt film i andra avseenden också. Det vet jag inte. Jag var mest glad över upplevelsen.

Åkte norrut i förrgår morse.

Jag missar den första bussen. Osäker på om det kommer en till i tid, eller om jag måste ringa taxi. Kollar tidtabellen på hållplatsen. Det kommer en till buss. Den kommer också i tid, precis som den jag missade. Jag sätter mig och märker att det luktar kiss. Tänker att det var dumt att jag inte tagit med ett till par byxor så att jag kan byta. Inser att det inte luktade kiss innan jag satte mig. Byter plats. Det hjälper. Jag är trött.

Nu är jag hemma igen. Inte lika trött. Jobb imorgon.

[Jag tror att jag censurerar mig själv omedvetet nu för tiden när jag bloggar.]

Av någon anledning är det lättare att skriva med en penna i handen. Eller kanske inte lättare att skriva, men att tänka. Och det är förstås två olika saker. Även om de hör samman. Dock inte alltid här.

(Om jag hade gjort stödanteckningar på ett kladdpapper skulle jag kanske ha kunnat göra en fyndig slutkläm här.)

När dagen har gått.

Och det fortfarande är kallt och fuktigt på marken.

Löven är svarta i mörkret.

När månen lyser någon annanstans.

Ibland förstår man allt. Och ändå inte.

Till skillnad från när man inte förstår. Men ändå förstår.

Men då lyser inte månen någon annanstans.

Även om dagen har gått.

De ringde från något företag. Jag kände inte igen numret, men svarade ändå. Nyvaken.

Han var rätt trevlig. Och det var bra information. Om pensionssparande.

Jag sa att jag tecknar inga avtal nu. Jag är nyvaken. Just den biten gick fram, men verkar inte ha gått in. 

Han berättade att jag inte skulle ångra mig. Sen försökte han få mig att svara ja på ett sånt där inspelat avtal. Jag sa att det inte blir några avtal för mig nu. Att jag är nyvaken och behöver fundera. Han berättade igen att jag inte skulle komma att ångra mig och att han skulle hälsa på och bjuda på en ölrunda om jag inte var nöjd. Sen försökte han få mig att svara ja på ett sånt där inspelat avtal. Jag sa att det inte blev några avtal för mig nu. 

Sen försvann täckningen. Jag ringde inte upp igen när den kom tillbaka.

Kan de inte göra så att telefonförsäljarna bara får timlön, istället för provision?

Jag tror det skulle vara bra för alla parter. 

Idag såg jag Bertil Enstöring på stan. Han i Skrotnisse. Gråvitt hår. Mössa. Skägg. Och helt igenimmade tjocka glasögon.

Det var skumt.

Min uppkoppling bröts. Och det strulade för någon annan. Och när jag kom tillbaka så hade de andra loggat ut. Som i det gamla klippet:

Vi sammanstrålade dock på msn.

Vet däremot inte hur det gick för farbrorn i Sagostunden. Jag tyckte alltid synd om honom när jag var liten.

Men han ser ju egentligen rätt nöjd ut när han flyger iväg.

(Frågan var i alla fall aldrig hur de kunde flyga med en matta eller en väska, utan hur han skulle återfinna sina vänner. Det var i alla fall klokt tänkt.)

TV6 kan man alltid lita på.

Michael Caine gör kanske inte sitt livs roll, men han är en skön snubbe.

Nu är det nån som dör igen.