Det står en stor lapp på vandrarhemmet. Förbjudet att röka och att ha tända ljus, både på rummen och utanför. Jag kommer in på mitt rum. Det luktar inpyrd rök. Har vädrat sedan dess. Förmodligen sitter det i möblerna. Det luktar rök på toaletten också. Vet inte vad det sitter i. Blandning av rök och sån där doftare. Det luktar ungefär som hos Mormor. Även om jag inte tycker om lukten så tycker jag om associationerna jag får. 

Första kvällen måste tandborsten ha kommit i kontakt med tvål, för det smakade blandning av tandkräm och lite två när jag borstade tänderna. Mindes att det ofta var så hos Farmor och Farfar.

Idag kände jag någon blomma som doftade. Vet inte vilken det är. Ska fråga min mor vid tillfälle. Hon vet säkert. Den luktade Farmor.

Fick genast ångra mitt förra inlägg. Tog en tupplur. Vaknade och kände mig stressad. Tittade på att-göra-listan. Jo, jag gör sånt som står där. Och listan är inte lång.

Men det känns som att jag borde.

Semestern är slut. Jag är på jobb sedan i fredags. Bortrest. 

Det är väldigt lugnt. Jag har en lista med saker som jag sakta betar av, vid sidan av arbetet.

Eftersom jag arbetar finns det inga krav på att jag ska hinna med något. Och eftersom jag är bortrest har jag nästan inga åtaganden utanför jobbet.

Det känns som att jag håller på att komma ikapp. Utan någon yttre press.

Utanför fönstret skiner solen.

Snart börjar mitt pass.

Det är få saker som är så underskattat.

Inte bara för att det sparar tid. Utan framförallt för att man inte tappar bort det viktigaste.

Jag lägger ifrån mig min telefon. När jag kommer tillbaka någon timme senare klickar jag på den för att se om någon har ringt eller skickat sms. Ingen.

"Seven-tein", ropade han åt mig och pekade. Jag förstod varken vad ordet syftade på eller exakt vart han pekade. Kanske jag skulle åka med ett annat tåg ändå, nummer 17? Eller att jag skulle vara i vagn 17. Men det stämde inte med min biljett. Att konduktören tyckte att jag var en idiot förstod jag i alla fall, för vissa ord verkar vara samma på nästan alla språk. Jag hade väckt de sovande nattågsresenärerna i onödan när jag - uppmuntrad av den andre konduktören som visade hur jag skulle banka på vagnen för att någon skulle öppna - hade bankat på vagnen för att någon skulle öppna. Till saken hörde att jag inte visste när tåget skulle gå, bara att jag nu ville komma in i min vagn istället för att vara i fel vagn, som jag förstått inte skulle föra mig ända fram (vagnar hakas av och sedan står man där, det hade jag förstått). Konduktören lånade lappen jag hade skrivit på för att komma av vid rätt station och han skrev på den: "7.10". Han var fortfarande arg. Klockan var inte ens sex på morgonen och tåget skulle alltså avgå 7.10 Det fanns ingen anledning att banka på dörren. Det fanns gott om tid. Och folk sov ju därinne. "Seven-tein".

På vägen hem, både på tåget och på flyget och sedan på bussen i Sverige, läste jag ut vad jag hade kvar av Mick Walls biografi om Metallica. Jag hade läst första delen och lite till (fram till Cliffs död och när Jason ersätter honom på "Master of Puppets"-turnén) på vägen och sedan låtit boken vila i två veckor medan jag var på kurs och hade ganska fullt upp med annat. 

Jag har inte hängt med Metallica riktigt de senaste åren. Har inte köpt en skiva som är inspelad senare än den svarta. Har inte sett "Some Kind of Monster". Det är rätt många år jag inte riktigt hängt med, även om jag minns när "Until it sleeps" sändes som video på MTV och förstås har sett klipp ur Monster-filmen (bland annat med Dave Mustaine som beklagar sig över hur hans liv inte blev som han tänkt sig). (Och kikat en hel del på youtube, även om jag inte köpt skivor.)

Mick Wall skriver väldigt lättläst. Det gick betydligt snabbare att läsa hans bok än det går att läsa det vanliga jag läser. Vilket kanske delvis berodde på att denna var översatt till svenska, men inte bara. Han har dessutom en humor som inte tar över i den röda tråden. Någonstans skriver han om Metallicas hjältar, som de kunde identifiera sig med, att de var män som gillade att festa men inte dansade. Sådant måste ju bara få komma med i en blogg, om man väl bloggar om boken.

Metallica var mina hjältar under många år. Under gymnasietiden såg jag "A year and a half in the life of Metallica" hemma hos en klasskamrat. Jag minns att vi imponerades när de berättade att Jason fyllde år: "Grattis Jason på 18-årsdagen!" (Ja, kanske de sa 20-årsdagen, eller något liknande.) Vi var i alla fall imponerade av att Jason gått med i Metallica som 15-åring. Han måste vara väldigt begåvad. 

Mick Wall är inte lika imponerad av Jason Newsted. Det kan delvis bero på att Wall redan på 90-talet kände till Jasons riktiga ålder och att de andra i Metallica trakasserade honom på både humoristiska och mindre lustiga sätt. Jason var bassisten som aldrig kunde ersätta Cliff. Det är en av de röda trådarna i boken. Inte om Jason. Men om Cliff. Den roll han fyllde och betydelse han hade när han kom med i Metallica. Och den lucka han lämnade när Metallicas turnébuss välte i Sverige i slutet av sommaren 1986. 

Cliff var son till hippieföräldrar. Hemmet verkar ha varit fullt av kärlek. Och Cliff hade en moralisk ryggrad. Så framställs han i boken och så verkar de andra medlemmarna ha relaterat till honom. Medan de andra medlemmarna söp och slogs (vilket väl Cliff också kunde göra), så kunde Cliff vara barnvakt. Han var dessutom musikaliskt skolad och hade bred musiksmak. Han gjorde Metallica större. Och han fick de andra att flytta från L.A och den hatade glamscenen där publiken ändå inte uppskattade dem, till San Fransisco där livet var bättre.

Jag har inte tidigare förstått Cliff-hypen. Jag har naturligtvis förstått att Orion och Anesthesia är bra musik. Men själva jättehypen har jag inte förstått. Nu förstår jag bättre. Precis som jag också förstår bättre att det faktiskt inte var inne att ha utsvängda jeans (som Cliff hade) år 1986.

När Cliff dog borde Metallica ha tagit en break. En lång break. Men de höll just på att få ett stort genombrott med Master of Puppets och hade inte råd att inte turnera. Här är Walls två viktiga röda trådar sammanflätade: Cliffs betydelse för Metallica och att det som räknas är att lyckas kommersiellt. Nej, han uttrycker det senare inte riktigt så krasst, men boken har en väldigt osentimental syn på framgång. Det handlar inte om att förverkliga sig själv som artist och att uttrycka sitt innersta (även om Wall kan uttrycka uppskattning också för sådant), utan om att gå hem hos publiken. Detta är både en styrka och svaghet med boken, men det fungerar väldigt väl att driva boken framåt med. (Sedan är det förstås bedrövligt, både om det ska handla om att lyckas eller om att "förverkliga sig själv". Konst handlar förstås om att uttrycka sanning och skönhet.)

Metallica slog stort när de släppte den svarta skivan, den med en orm på och med texten "Metallica" på omslaget. Det var min första riktiga kontakt med gruppen. Jag hörde "The Unforgiven" på radion. Den hade varit med i förra veckans "Flipp eller flopp" och varit den enda låt den veckan som inte floppats. Min bror och jag lyssnade mycket på den skivan. Jag nämnde för en klasskamrat på högstadiet att jag tyckte om Metallica, men jag kände ju bara till den svarta skivan. Någon dag senare lånade han mig ena hörluren till sin freestyle och jag fick höra förunderlig musik med långa instrumentala stycken och ibland ackustiska gitarrer.  Sedan var bollen i rullning. "...And Justice for all" införskaffades, därefter "Master of Puppets", sedan "Ride the Lightning" och sist "Kill 'em All" (och så någon EP som jag tror hette "Am I Evil" - låten var med på skivan i alla fall - men den innehöll mest låtar från "Kill 'em All"). Att skivorna köptes i bakvänd kronologisk ordning fanns det ingen tanke med. Eller ens på. Jag vet inte hur min bror tänkte, men själv hade jag fått intrycket av att "Ride the Lightning" spelats in efter "Justice". Och jag undrade vilka de Cliff Burton och han Mustaine var, som varit med och skrivit låtar. Burton tyckte jag verkade ha ett mörkt inflytande på Metallica ("Ride the Lightning" är ju i viss mening mörkare än "Justice"). 

Jag hade alltså ingen koll. 

Nu förstår jag en del saker bättre. Men jag undrar om jag förstår annat bättre. Jag hör inte samma magi i "...And Justice for All". "Master of Puppets" är delvis sönderspelad för mina öron. Annars skulle jag nog höra att "The thing that should not be" (framförallt på live-inspelningar) och "Orion", "Battery" och titellåten fortfarande är fantastisk musik. Kanske man också blir dövare med åren. Och äldre, så man inte orkar med så mycket hårdrock.

Men lite adrenalin kan man ändå få när Wall ger sig på att recensera. "Justice" ger han inte mycket för. Låtarna hade kanske platsat på "Ride the lightning", men inte som nästa steg efter "Master of Puppets". De är för långa och, ja, jag vet inte vad. Tråkiga. Här saknade Metallica Cliff Burtons hjälp att finna riktningen. Den enda låt som duger, förutom "Dyers Eve", är förstås "One". Ja, att "One" är en bra låt går det förstås inte att opponera sig mot. Men det finns en del andra pärlor också. Även om basen saknas (vilket förklaras med att Metallica undermedvetet ville förneka att de ersatt Cliff och därför mixade bort Jason - en förklaring som styrks med citat i boken). 

De drygt 14 åren med Jason Newsted ses delvis som en parentes. Wall berömmer i och för sig - kanske lite oväntat - Load och tror att den kommer att visa sig stå sig bättre ju mer åren går. Men Jasons insats verkar kunna sammanfattas med att han var medkompositör till tre låtar under denna tid. Och ingen av de mer framträdande låtarna. 

Själv tänker jag på Jason som hjälten, som gick med i Metallica när han var 15 år och jag minns min gymnasietid med ett skimmer som bara glömskan kan ge. 

På gymnasiet hade jag en klasskamrat som brukade säga roliga saker. Han sa till exempel när vi skulle sälja pepparkakor för att få pengar till klasskassan: "Det tråkigaste jag vet i livet, det är att sälja pepparkakor." Jag kom att tänka på det citatet när jag stötte på något annat tråkigt i livet. Och genast var himlen mer blå.

Att läsa om Metallica för en tillbaka i tiden. Och tar lite av den gamla tiden till en, här och nu. 

Det var ändå god läsning. Även före kl 7.10 på morgonen.

Jag bloggade någon gång om Gresham Machen. I en tidigare blogg. Han är en hjälte för mig. Inte bara för att han heter som han gör. (John Gresham Machen, hette han i och för sig, men John brukar bara bli "J." på böckerna och han kallas alltid Gresham Machen vad jag har hört.)

Jag har flera gånger funderat på att beställa hans lärobok i grekiska. Hans Christianity and Liberalism är väldigt klar och pedagogisk, även om den inte är en lärobok. Och han håller fokus på det väsentliga. Samtidigt är läroboken gammal. Machen dog ju vid nyår 1936/1937. Ska man lägga pengar på en så gammal lärobok i grekiska? Och jag har ju hittills varit lite dålig med mina självstudier i grekiska i vilket fall.

Är på kurs nu. I utlandet. Träffade en lärare i grekiska som erbjöd sig ge mig undervisning, men inte just nu. Jag frågade om hans undervisning och han berättade hur han lärt sig grekiska och lovade att ta med sig och visa läroboken han haft i grekiska. Han hade lärt sig grekiska genom en lärobok på engelska, trots att engelska inte är hans modersmål: Machen's New Testament Greek for Beginners. Idag tog han med boken och sa att jag får låna den så länge jag behöver den. Det känns lite overkligt.

Grekiskan känns för första gången överkomlig. Även om boken är lång, eller just därför. Den går inte för fort fram. Det känns hoppfullt.

Fråga: Vet du vilken buss du åker på?

Chauffören var i alla fall vänlig och hjälpsam, så jag hann nästan i tid i alla fall.

"Kliv av här och ta nästa buss åt andra hållet. Alla bussar går till stan. Utom 21:an (som jag var på)."

Det sista hade jag redan räknat ut och han såg lite skämtsam ut när han sa det. 

Det ska bli skönt när saker lugnar ner sig. Nästa vecka.