Såg två avsnitt av Seinfeld för några dagar sen. Tittade noga när eftertexterna kom till det andra avsnittet, vilket år det var inspelat. Det var från 1995. Det är ju halva mitt liv. Och det känns så. Fast andra halvan känns ännu längre bort.

Förut var de som fötts 1991 bara 2-3 år gamla.

Är trött i kroppen. Näsan rinner. Förkylningen kommer.

På bordet framför mig ligger böcker. "The Church and Her Treasure". En ung (yngre) Francis Pieper på framsidan. Fantastiska föreläsningar på insidan. Lite olika grekiskaböcker. Och så Henrik Berggrens "Underbara dagar framför oss".

Nästa vecka fortsätter grekiskan.

Det börjar som Kubrick. Iöronfallande musik medan bilderna är i låg-tempo. Jag hejdar mig och säger inget till J, för jag minns att han inte gillar Kubrick. Om filmen visar sig vara dålig så skulle Kubricks aktier kunna sjunka ytterligare. Ser istället vidare i tystnad. Och, ja, det blir genast lite sämre. Inte lika estetiskt. Även om det är välgjort.

Joaquin Phoenix är Freddie Quell. 

Repliker är trovärdiga, klippning, musik, foto, osv, allt är snyggt och flyter väldigt bra.

Dessutom är Phillip Seymour Hoffman alltid sevärd. The Master. Eller Lancaster Dodd, som polisen kallar honom, när de ska hämta honom. 

Vad som inte är ett gott tecken är att jag märker att jag under filmens gång funderar över varför filmen har gjorts. Vad vill han säga? Paul Thomas Anderson. Jag vet inte. Det är snyggt. Välgjort. Och inte på väg någonstans. Kanske är det budskapet. Jag vet inte.

I tullen tänker jag att jag vill få luckan med han som ser ut som Putin. Ja, han är inte så väldigt lik, men mer lik än de andra. Och jag tänker att utseendet bedrar. De väna flickorna är säkert betydligt jobbigare att komma förbi. 

Jag får "Putin". Han släpper igenom mig. Tullen har överhuvudtaget blivit effektivare de senaste åren. Och när man kommer med flyg är det också lättare. Får några frågor av en flicka i uniform när jag ska lämna kontrollområdet. Vad ska jag göra i landet? (Besöka vänner.) Har jag med mig några dyra gåvor? (Nej.) Sedan får jag gå.

Någon ringde när vi åt middag. Jag svarade inte, för jag kände inte igen numret och det kostar pengar bara att svara. Kollar eniro, som säger att det är ett telefonförsäljarföretag, men upplysningarna är oklara. Ringer i alla fall inte upp.

Det visar sig att "horseradish" är pepparrot och att wasabi-smaken förklaras av att den mesta wasabi man äter i Sverige är färgad pepparrot (med mera). Men denna var inte grön, utan rosalila. Och åts till tunga. Mycket gott. 

Snart skype.

I morgon fortsätter grekiskan.

Snö. Snö överallt.

Vitt, från marken upp till himlen.

Jag tänkte beställa en bok, men ångrade mig.

Känns som att jag har semester idag.

Det kanske jag har.

Just idag.

Metal utan dist.

Enligt kommentarerna skulle det låta som tidiga In Flames om de hade dist. Mycket möjligt.

Kul idé i alla fall, som faktiskt fungerar. (Fast i sticket skulle jag gärna hört riktiga el-gitarrer.)

Jag kommer ihåg när Leif Pagrotsky var på Sen kväll med Luuk och berättade att han dragit ner på sötsaker. Han sa att han numera bara tog var fjärde (eller något sånt). Och Kristian Luuk svarade att det blir ju bara 25 % kvar. "Det blir nästan ingenting alls, tycker jag" sa Pagrotsky. Jag har nog aldrig varit så nära att bli socialdemokrat.

I alla fall rätt användbart. "Nästan ingenting alls." Det ska jag nog säga. I en helt annan situation.

Känner mig lite desorienterad. Var bortrest i helgen.

Har cyklat 2-2,5 mil idag. Fram och tillbaka.

Får se var jag är när jag vaknar.

Jag minns inte vem som spelade in den. Det kan ha varit jag. Jag minns inte heller varför. Kanske bara för att familjen just fått en videoapparat och för att det gick en film på TV. Jag tror att den gått mitt på dagen, någon gång på 80-talet på SVT. En film från sent 60- eller tidigt 70-tal, skulle jag tro. Jag minns inte så mycket. Jag skulle gissa att den var från 1974 eller 1967, eller något sånt. 

Det var i alla fall någon sorts thriller. Tror jag. Det förekom en rullbandspelare, eller om det var en gammal telefonsvarare. Det var inte så mycket färger, utan en hel del grått och brunt. Och tidstypiska (60-70-tal) mönster. Jag tror musiken var ganska bra, men att det inte var så mycket.

Jag har glömt titeln, om jag ens någon gång lade den på minnet. Det var roligt att ha en film inspelad. Jag såg den någon eller några gånger hemma.

Om någon känner igen beskrivningen så tala gärna om vilken film det är. Jag tror videobandet för länge sedan är försvunnet.