Så här ska det ju låta. 

Ändra arrangemanget så att sorgen finns kvar, men ingen självömkan. 

Jag har ingen TV, så jag missar det mesta. Det är ganska skönt. 

Var dock bortrest i helgen och såg då "Så mycket bättre". Har inte förstått "Kärleken är" förut. Förstår den inte nu heller. Jo, jag har antagit att titeln anspelar på att Gud är kärlek och att Gud är den Han är. Tycker den kopplingen är helt befogad att göra, när en ängel nämns i refrängen, men djupare än så har jag inte analyserat. Det som är svårbegripligt är att en sång om kärlek kan låta så hårt. Inte stenhårt, utan mer smyghårt. Så att det hårda låter genuint. Det har jag haft svårt att begripa mig på. Förstår lite bättre när jag hör Jill Johnson berätta om sig själv, även om jag missade mycket av den delen av programmet och bara hörde med ett halvt öra. (Jag tappar ju tråden hela tiden med sidospår som jag inte kan slutföra.)

Magnus Carlsson gör låten i tretakt. Och på engelska. Och det blir något annat. 

Det blir Weeping Willows. Det kanske är så enkelt. Men när en låt blir en annan och samtidigt känner man igen allting, det är något speciellt med det. Och sångrösten är perfekt.

Jag söker på youtube på lite andra låtar. Får fram "Det värsta av allt". Minns den när jag hör den. Kan inte riktigt tycka om den nu när jag hör den. Lite väl mycket självömkan. "Du betyder allt för mig och jag är ingenting för dig." Det låter som om han kanske varit för klängig. Eller så är det bara en text. Men han i texten. 

Men "Kärleken är" var fantastisk. På engelska. Eternal love. Lyssnar på den igen.

Tycker om Magnus Carlsson. Lyssnar på hans andra låtar från "Så mycket bättre" också. Det blir ju något speciellt när det blir annorlunda, fast det är samma. Och med rätt sångröst.

(Tittar på wikipedia och ser att texten till "Kärleken är" var delvis inspirerad av prinsessan Dianas död. Kanske den låter annorlunda nu om jag lyssnar igen. Jag verkar ju inte ha haft en siffra rätt.)

En lättnad och samtidigt en tomhet.

En frihet som jag inte kan dela. 

Jag kommer äntligen ihåg att jag ska köpa svartpeppar innan den tar slut. Och så ska jag köpa inslagningspapper. Det verkar inte vara så lika, men när jag säger det högt så inser jag att det är mer likt än jag trott: Peppar, papper. Behöver också hushållspapper och toalettpapper. Det blir en ensidig inköpslista. Lägger till ägg, inte för variationens skull, utan för att det också behövs. Eller är bra att ha i alla fall.

Jag köpte frukt också. Det stod inte på listan. Två apelsiner och ett äpple.

Det här inlägget blev kanske inte så spännande. Men det lät bra i mitt huvud.

Oavsett vad man tycker om handlingen, så är det ett fint soundtrack.

Jag var nog lite sjuk när jag såg filmen, för jag har varit riktigt trött dagarna som följt. Och jag tyckte att filmen var riktigt fin, vilket ibland är ett tecken på att mitt immunförsvar är nere. Då kan jag bli lite gråtmild av allt möjligt.

Med reservation för att jag inte är riktigt säker på vad en road movie är, så skulle jag säga att Deadly Strangers är något av en road movie. De åker bil och är kanske inte alltid på väg någonstans. 

Jag tyckte om karaktärerna, trots att de definitivt hade sina sidor. Eller kanske just därför. De hade verkligen sina sidor, men trots det så har de också väldigt fina egenskaper som skiner igenom. 

Dessutom påminner Simon Ward om Michael Caine. På ögonen.

En kvinna som inte syns när det är ljust, men som man kan ana konturerna av när ljuset släcks. Lika enkelt som effektivt.

I den lilla publiken (jag räknade till 14 personer) var vi flera som bara satt och väntade på att något skulle hända, vilket det ofta gjorde på ett eller annat sätt. Jag höll nästan på att vända mig till paret till vänster om mig och säga: "Visst är det bra?", men behärskade mig. De verkade i alla fall hålla med mig. 

Perfekt avkoppling. Omvärlden har helt ur tankarna och skönt adrenalin i ådrorna.

Lite som att trycka på Reset.

(Synd på slutet bara.)

Jag tror att jag har flyttångest.

Vilket är lite lustigt, eftersom det inte är bestämt om någon flytt.

Men det borde bli. Nästa år.

Alla hjältar faller.

Kvinnofängelset väcker både längtan och sorg. 

När man behöver något så mycket att man inte kan unna sig det.