Jag fick besök i tisdags förra veckan. Efter att vi ätit tog vi en promenad och gick förbi sjön. Där var det fullt med folk, både barn och vuxna, men i vattnet var det i stort sett bara barn. Det var alltså omöjligt att veta om det var varmt i vattnet, men med tanke på att det var 15 maj så var det rimligtvis kallt. Vi gick ändå och kände på temperaturen, för man blir lite nyfiken när man ser att folk badar. Det kändes som 18-20 grader. 

Senare på kvällen, när min vän åkt igen, så tog jag ett dopp. Det var nog rekord-tidigt (om man inte räknas isvak efter bastu). 

Min vän tyckte att det var lite synd att han inte hade med sig badkläder. Men jag såg på Facebook att han också badade sen, fast där han badade var det tydligen kallt. Oflyt. 

En Facebookvän skriver i sin status att den är dålig. En annan vän skriver som kommentar att hon litar på hans omdöme. Själv har jag dock inte så mycket val om jag vill se skräck på bio, eftersom det går inte så mycket annat just nu, så det får bli "It comes at night", en mellanpopcorn och en Loca hallon-björnbär. 

En familj bor i en stuga i skogen. De skyddar sig från någon sorts livsfarlig smitta med masker, handskar och dubbla låsta dörrar. En annan familj flyttar in, så att de kan dela på vad de har (de inflyttande har mat; den första familjen har vatten). Vad händer när människor tar inte bara det yttre hotet på allvar, utan också skyddar sig från hur det yttre hotet påverkar andra människor?

På grund av att de haft vattenbrist är det ena paret oduschade sedan ett tag och hustrun föreslår att maken ska ta ett bad. Ungefär följande dialog utspelar sig.

- Luktar jag?

- Nej.

- Du och dina obegripliga vinkar.

Båda skrattar. Mannen fortsätter:

- Du är vacker.

- Det säger du när jag är som fulast.

- Det är då du behöver höra det som mest.

Båda skrattar.

Vill man ha vanlig skräck med scare jumps så blir det inte så mycket sådant, även om det också förekommer. Det är mer drama än rysare. Replikerna leder tankarna mer till vad som finns i karaktärernas huvuden, än till mystiska, odefinierade hot. Karaktärerna är mänskliga på både gott och ont.

Jag går in i kiosken och frågar om det går att fylla på busskortet där.

"Nej, tyvärr, det går bara på ICA", svarar tjejen som jobbar där.

Och jag inser, när jag hör svaret, att jag har frågat henne precis samma sak förut. 

Idén är väldigt enkel. Om man säger (eller tänker) namnet "Bye Bye Man", så börjar kommer han. Det dröjer dock ett tag. Först börjar man se saker som inte finns. 

Tre unga personer hyr ett hus. Där öppnar en av dem en låda där det är skrivet i botten: "Säg det inte, tänkt det inte" om och om igen. Under skyddpappret där detta är skrivet hittar han en annan text: The Bye Bye Man. Där börjar det gå utför för de tre unga vuxna.

Den har några stunder när den, ja kanske inte lyfter men ändå höjer nivån något. Som vid seansen, när det blir mer spänning i luften. Seans-tjejen passar också bra i rollen. Mörk, ser bra och lite mystisk ut på en och samma gång. (Man får skriva klichéer i en skräckfilmsrecension, annars får man skrivkramp.) 

Ett uppenbart problem är att det inte går att leva sig in i att det skulle vara farlig att säga eller tänka namnet. Till skillnad från Candyman, som man ska säga flera gånger och dessutom framför en spegel, så kan ingen i biopubliken ha undgått att åtminstone ha tänkt titeln på filmen och därmed det livsfarliga namnet. Inte för att man tror på myterna i filmerna ändå, men här går det inte ens att hålla illusionen uppe. 

Bye Bye Man ser dessutom ut lite som Jigsaw från Saw. Och hans hund är uppenbart gjord i specialeffektstudion. Bye Bye Man själv, ser ofta lite onaturlig ut. 

Spänningen är generellt för låg, det är varken särskilt smart eller snyggt, slutet är tyvärr lika destruktivt som i Lights Out och vad är det för namn på en person: Bye Bye Man? 

På plussidan är att det inte var så mycket äckel.

Hade förväntat mig lite mer ofrivillig komik, men det var i alla fall ganska komiskt första gången de sa det fruktade namnet. 

Jag tar upp telefonen innan jag kliver av tåget. Jag ska egentligen inte använda den förrän jag kommer hem. Hemma har jag de datum jag har lovat att sms:a. Men jag tar upp telefonen för att inte glömma.

Samtidigt känner jag med andra handen i fickorna på höger sida, i jackan och i byxorna. Jag känner inte mobilen. Och den verkar inte vara i någon vänsterficka heller. Stressen stiger en aning. Jag brukar ha den någonstans även om jag inte hittar den. Men det kan vara dumt att kliva av tåget innan man är säker.

Tittar ner på vänsterhanden.

Tänk vad saker löser sig ändå.

Började jobbet igen efter två veckors semester över jul och nyår.

Det känns bra. 

Men jag är trött.

Och märker att jag är för trött för att blogga. Det tar slut nästan på en gång.

När jag var piggare så skrev jag om problemen i livet med en krydda av humor och hopp. 

Men det kunde saknas en riktig röd tråd i inläggen då också.

"Hur mår du?"

Jag svarar att det är bra. Det är det korta svaret. 

Ett lite längre svar skulle vara: "Jag är trött. Och ledsen.

Och jag hade hoppats att det skulle vara bättre idag."

Jag såg Midnattssol. Först på jobbet och sen på SVTplay. Det måste ha varit något i serien som jag fastnade för. Det var förstås snyggt och bra klippt. Men å andra sidan hade serien definitivt sina svagheter. Jag antar att det är personerna man fastnar för. Och då kan man ändå svälja en del brister på manusfronten. Plus att historien berättas i en annan ordning i serien, så att pusselbitar som är från det som utspelade sig före första avsnittet. Om man berättar historien från början, så blir det bara underligt. Spoiler alert för den som inte sett hela serien, men vill se den (finns fortfarande tillgänglig på SVTplay). (Med viss reservation för att någon eller några detaljer kan bli fel.) 

22 personer låter sig mutas för att radioaktivt avfall ska kunna förvaras i en gruva. En av personerna får sin son dränkt inför sina ögon som varning för att han inte ska berätta något. En dag är han full och berättar för en ung kvinna som hjälpt honom att komma hem. Anledningen till att han berättar är att sonens död har tagit hårt på honom.

Den unga kvinnan berättar för en man som hon har förtroende för. Hon vet inte att han är en av de 22. De 22 träffas och drar lott om vem som ska döda kvinnan. Hon mördas vid ett vattenfall och polisen är inte intresserad av att hitta kroppen (eftersom polisen som leder utredningen är en av de 22), så kroppen ligger kvar på botten. Kvinnans bror vet dock att hon har pratat med mannen som är en av de 22 (hon berättade det på mobilen) och han söker upp mannen och torterar honom och får veta allt och dödar honom.

Sedan börjar han döda alla de 22 på olika sätt, efter en dikt som systern skrev om det radioaktiva avfallet i gruvan. Det handlar om eld, spjut, björnar, vatten med mera. Det är ofta brutala mord. I sista avsnittet har han tagit sig in i gruvan, som städare, och lyckas låsa in sig själv och de 15 sista av de 22 i någon sorts container som fungerar som skyddsrum dit de har gått på grund av en brand som brodern har startat i gruvan. Han har också lyckats stänga av alla pumparna i gruvan, så att vattnet snart kommer att stiga där de befinner sig. Pumparna kan stängas av för underhåll, men det krävs att flera olika personer stänger av dem för det är hög säkerhet och det är viktigt att de är igång. Containern/skyddsrummet har han saboterat, så att vattnet kommer in.

Den här unge mannen talar med sin döda syster, men vet att hon är död. Han arbetar som städare på olika ställen, men får ofta sluta på grund av olika problem. Han verkar ganska sympatisk och harmlös, till de sista avsnitten när sanningen börjar uppdagas.

Hela serien har ett same-tema. Kvinnan som blev mördad var same, hennes bror förstås likaså. Morden han begår är ofta kopplade till samiska symboler. Den lokala polis som leder utredningen är halvt same. En samisk nåjd hjälper till med ledtrådar i utredningen. Det riktas också en hel del rasism mot samer i serien. Rasismen balanserar förmodligen mot brodern som använder same-tema i sin serie av mord.

Den franska polisen har jag inte ens nämnt. Hon är en viktig person i serien och en karaktär som det är lätt att fastna för. En ung, duktig polis med självskadebeteende, som har sina orsaker. Hon födde en son när hon var kanske 14 år, men hon fick inte ta hand om honom utan hennes mor tog hand om sonen, för att flickan inte skulle få dåligt rykte. Nu har sonen sökt upp henne och han söker upp henne igen, i Sverige. Det är ett sidospår som vävs in i den andra historien och som egentligen är mer intressant än en ung man som det slår slint för och som lyckas genomföra väldigt avancerade mord utan att man egentligen förstår hur. 

I början av serien lyckas en av de personer som mördas ge en ledtråd, precis innan han dör: "Järv." 

Han har dödats av vargar, så ledtråden verkar underlig. Men när det kommer fram att mördaren heter Eddie Geatki så förstår den svenska polisen som är halvt same vad som menades. "Geatki" betyder järv på samiska.

Vem ger en sådan idiotisk ledtråd istället för att säga det riktiga namnet?

Ändå såg jag fram emot varje nytt avsnitt. Men handlingen verkar inte ha skrivits i kronologisk ordning, utan snarare att författarna började med de brutala morden och sedan försökte motivera dem. Mitt tips är att börja i rätt ände nästa gång.

Hoppas någon av de berörda läser, för jag vill inte se en del 2 som har samma karaktär som del 1.