Jag tog en promenad. Min telefon dog trots att den hade kvar ganska mycket batteri. Men det var kallt. Så jag hade ingen koll på tiden. Tog en omväg när jag var på väg tillbaka och började närma mig. Behövde gå längre. Det kändes i kroppen. Och själen. Har en del att bearbeta. 

När jag kom hem och kunde se vad klockan var så hade jag varit ute i två och en halv timme. 

Det var välbehövligt. 

Jag läste någon serietidning för länge sedan, där det var fiskar och hajar och andra havsdjur som talade med varandra. Jag tror att det var den serien. Någon av dem läste i alla fall titeln "Den gamla och havet" och kommenterade att det var synd att hela handlingen berättades i titeln. 

Fler kan spela det spelet. 

Jag hörde ett radioprogram där de tyckte att Weezer var bättre innan de släppte "Teenage dirtbag". Jag kanske är hård, men jag tycker att det är dålig journalistik att blanda ihop Weezer med Wheatus. 

Själv trodde jag dock att Weezer var ett norrländskt band. De lät som det när de sjöng om Buddy Holly. Kanske var det att namnet påminde lite om Jumper (som i och för sig inte heller kom från Norrland, men i alla fall från Sverige). 

Men min teori nu är att Weezer och Jakob Hellman har mycket gemensamt. Att jag påverkades av det. Han är ju faktiskt från Norrland. Jakob Hellman sa någonstans att hans sånger handlar om att pojke inte får flicka, men är outgrundligt glad ändå. Weezer har lite andra nyanser, men olycklig kärlek kopplat till optimism är ändå ganska överlappande Jakob Hellmans tema. 

När jag hör "När jag går in nånstans och känner mig utanför" av Jakob Hellman så är musiken också ganska Weezer, utan att kännas lånad. Eller vad säger ni?

Det är mindre än tre veckor kvar på året. Årets antiklimax så här långt var lösningen på palmemordet.

Vi får se om någon lyckas slå det. Det är inte långt kvar nu. 

Jag är alldeles för sen. Snart avgår han. Ja, om inte valfusket visar sig vara oerhört omfattande. Vilket jag har några vänner som hoppas på. Men det är inte dem jag ska skriva om, för de har sin egen inriktning. 

Jag tänker på mer jordnära människor. Som jag själv. Jag har någon form av hatkärlek till Trump. Han är vulgär. Han har bedrövlig kvinnosyn. Han har säkert tjänat pengar på ett ohederligt sätt. Sannolikheten finns där. 

Saken är den att andra sidan ofta är likadan. Men under ytan. Och de lever på sin "godhet". För vissa av oss blir det olidligt.

Trump har en bedrövlig kvinnosyn. Det finns trovärdiga uppgifter om att Biden har begått övergrepp. Men det Biden gör uppmärksammas inte av media. 

Trump har säkert varit ohederlig både en och två gånger. Biden är av allt att döma korrupt. Han talar själv i ett klipp om hur han mer eller mindre utpressade Ukraina att avsätta en åklagare, annars skulle de inte få de pengar de annars skulle få. 

Trump säger vad folk vill höra, men i sådana frågor där han faktiskt själv verkar dela deras uppfattning. 

Trump är uppenbar. Hans brister finns redan i ljuset. Det är ingen konst att kritisera honom. Det är därför det blir så tröttsamt. 

Jag är på sätt och vis mest besvärad av Trump. Han verkar ha varit det bästa alternativet. Men han är svår att försvara. Han är ju olämplig som representant för ett land. 

När man inte litar på andra människor. När man lätt tar saker som kritik och tar kritik både hårt och personligt. När man har ett behov av bekräftelse, att man har sin plats, att man får inkluderas, att man gör något bra, och i grunden, att man är älskad. 

Ibland samverkar allt detta så att man riskerar att stöta bort människor. 

Det är sorgligt. Jag vet inte vad man ska göra. Förutom att man kan försöka vara en vän och samtidigt hålla en viss distans. Vilket ju i sig inte blir vad det borde bli, men det blir det ju inte i vilket fall. 

En Facebookvän (och vän på riktigt) blev, enligt sin fru, starstruck av att se Jakob Hellman. På TV. De flesta som kommenterade tyckte att det var rimligt. 

Jag kommer att tänka på min gamla klasskamrat, Totte, som inte var lika imponerad av Jakob Hellman. Det var hans släkting. Jag tror vår diskussion tog slut där. Jag kanske borde ha frågat något om musiken. 

I alla fall kommer jag att tänka på Totte. Han sprang väldigt snabbt, spelade hockey och var allmänt bra på sport. Men han siktade hopplöst när vi spelade "bolltatten" ("boll-kull" antar jag är översättningen). I alla fall om han blev arg. Vilket han blev om man retade honom och sa kränkande saker om hans hockeyengagemang. Då kunde man få honom att kasta alldeles för högt, samtidigt som han kastade hårt, och stod man under fönstren till gamla skolan (som hade fönster av bräckligare glas) så kunde det ske en olycka. Jag var ganska road av det och kände inte alls något ansvar för att rutan gick sönder. Det var ju inte jag som kastade. 

Jag söker på Totte på Facebook. Hittar inget. Inte heller på eniro eller birthday. 

Kanske han har bytt namn. Eller flyttat utomlands. Jag hoppas något sådant har hänt. Han är ju inte ens 50. 

Det här fick inte den vändning jag hade tänkt. 

Enminutsschack funkar faktiskt.

I alla fall nästan. (Tiden tar slut lite väl ofta.) 

Jag borde inte blogga när jag mår dåligt.

Jag har liksom ingen riktig distans då. 

Då får man inte till någon bra avslutning på inlägget.