Jag hade fått tillbaka pengar på skatten. Så jag passade på att köpa en del saker som jag behövde.

Ett par jeans, ett par hantlar och en spikmatta. Det är sådant jag har behövt köpa länge. För att jag är spänd i överkroppen. Och för att jeans slits. 

Sedan gick jag till ICA. Det var en ung kvinnlig anställd som höll på att plocka bland fikabrödet. Jag frågade henne om hon trodde att de skulle få in mjuk pepparkaka snart. Hon sa att hon trodde att de inte skulle få in den mer. Sen gick hon till hyllan, några meter bort, där det stod "mjuk pepparkaka" och sa att eftersom den inte hade utgått ur sortimentet så skulle de nog få in den snart. 

Jag får hålla utkik, sa jag. 

Sedan köpte jag Brago choklad. Det är ett säkert kort.

Jag är trots allt ganska nöjd med dagens inköp. 

Igår kväll gick jag för tredje dagen i rad till min lokala ICA-handlare för att köpa mjuk pepparkaka. De hade fortfarande inte fått in någon ny. Det fanns bara sockerkaka och tigerkaka på hyllorna med mjuka kakor, medan mjuk pepparkaka-hyllan var tom. Eller tom var den inte, för chokladmuffinsarna hade överskridit sin gräns och kommit in också på delen där det skulle vara mjuk pepparkaka. I vilket fall så var det hemskt tråkigt.

Jag köpte brownies istället. Det är svårt att få köpebrownies att ha den rätta konsistensen. När man bakar själv så kan man ta ut dem vid exakt rätt tid (vilket kontrolleras med ett gaffelstick) och sedan efterstelnar de något. Det är en konst att lära sig, men sen är det som att cykla. Det sitter i för livet. Problemet med att baka själv är att det blir för mycket. Erfarenheten säger att man då också riskerar att äta för mycket. 

Därför är det bäst att köpa mjuk pepparkaka. Den har perfekt konsistens när man köper den. Och det är nästan lagom mycket.

Jag ger inte upp. 

En sjukskriven sjuksköterska gav mig rådet att jag skulle söka kontakt med vården.

Jag lyssnade på henne.

Under hösten hade tröttheten bara blivit värre. Jag hade flyttat ner i månadsskiftet september/oktober. Jag behövde ett jobb också, så jag tittade på assistentjobb på Platsbanken, eller "vi mellan jobben" som väl i praktiken nästan är samma sida. Jag tyckte att det mest stod att de sökte en pigg och glad och initiativrik assistent. Det kändes inte som jag. Jag ville mest vila.

Utbrändheten hade liksom kommit tillbaka under sommaren, när semestern kom. Före flytten.

Det var 2019. När jag hade gått in i väggen, knappt tre år tidigare hade jag varit både trött och gått in i en liten depression. Jag kunde dock fortsätta att jobba, vilket jag tror var till stor hjälp. Annars hade jag haft svårt att komma upp ur sängen. Nu gick jag till jobbet, kom hem och gick och la mig. För att sova eller för att se på något på datorn. Det kändes i alla fall som om det var vad jag gjorde. Efter ett drygt år gick depressionen över. Det är ett kapitel för sig, hur jag till slut gick ut från ett personalmöte och kände att nu var jag glad.

Sommaren 2019 kom tröttheten tillbaka, men inte depressionen. Det var skönt. Att inte vakna varje morgon och fråga sig "ska jag aldrig bli glad igen". Morgonen var värst. Nu var jag bara trött. Eller egentligen var det stressen. Men det hänger ihop på något sätt. Något med att om man ständigt är stressad, så får man ingen återhämtning.

Så flyttade jag efter sommaren. Äntligen. Nu hade jag kommit ner, som det varit tänkt så länge.

Jag sökte ett eller två jobb som jag inte fick. Men ju längre tiden gick, desto mindre tyckte jag att det fanns något som stämde in på mig.

Jag fick träffa en psykolog på vårdcentralen. Hon gjorde en stressutvärdering på mig. Jag tror den hade ett mer tekniskt namn. Jag fick olika frågor som jag skulle svara på. Hon gjorde också någon mer allmän genomgång med frågor om mina föräldrar och min uppväxt. Hur jag hade det under högstadiet och sådant. "Jag mådde nog inte så bra då", sa jag efter att ha tänkt efter en stund. Då log hon varmt. Hon var snäll. Jag fick ångest när jag skulle gå dit och när jag varit där.

Resultatet på stressundersökningen var att jag var för stressad. Jag hade för höga siffror. Det var jag själv - om jag inte minns helt fel - som hade satt siffrorna. Jag fick tips om möten där man fick hjälp att hantera stress och livet och sådant. Och även en app med andningsövningar. Jag laddade ner appen.

För att bli sjukskriven behövde jag gå till en läkare. Jag besökte en läkare på samma vårdcentral och han hade fått uppgifterna från psykologen. Utifrån de uppgifterna bedömde han det som att jag behövde bli sjukskriven. Det kändes inte som ett helt genomtänkt system, men det fungerade i alla fall i slutändan. Han kunde sjukskriva mig en månad. Jag antar att det sedan kunde förlängas, men det blev aldrig aktuellt eftersom Försäkringskassan ändå inte gav några pengar. Det är också ett eget kapitel.

Efter att jag hade blivit sjukskriven och började göra anti-stressövningarna åkte jag norrut igen. Jag tog en paus. Under 2020. Under Covid, som det visade sig. Ja, inte hela Covid för jag flyttade tillbaka igen i slutet av 2021 efter att ha pendlat i några månader. Det kändes i alla fall som en ganska naturlig tid att ta en paus. När samhället också tog något av en paus.

Det var under denna tid som jag såg "Innan vi dör". Jag var hemma hos min mor och vi såg den tillsammans.

Hon hade frågat mig tidigare, när serien gick på TV: "Tittar du på Innan vi dör? Det är så hemskt." Då hade jag trott att det handlade om människor som var på väg att dö av någon sjukdom, kanske cancer. Det lät ganska tungt. Jag var inte riktigt på humör för något sådant.

Nu passade serien väldigt väl in i min livssituation. I alla fall tyckte jag det. Det hjälpte förstås att den inte handlade om människor som var sjuka och snart skulle dö, utan om människor som riskerade livet genom att infiltrera brottsliga sammanhang.

Så här i backspegeln ser jag flera saker som jag relaterade till. Det första var förstås mor-son-relationen, som var central i serien. Utan att avslöja för mycket av handlingen (jag tror ju alltid att mina läsare vill se det jag skriver om), så kan jag berätta att serien börjar med att modern, som är polis, ser till att hennes son åker fast för att han säljer knark. För det gör han. Och det är olagligt. Men det gör också att deras relation blir mer komplicerad.

Min relation till min mor är däremot okomplicerad. Men just det faktum att mor-son-relationen var central gjorde det speciellt att se serien tillsammans med mamma.

Att döden ständigt var nära, att det var en väldig stress de behövde hantera mer eller mindre hela tiden - som tittare fick man det farliga och man fick stressen, men samtidigt var allt på distans. Det var tryggt och det fanns inget jag behövde göra, utom att klicka på nästa avsnitt för att få se fortsättningen.

Det gjorde förstås sitt till att den viktigaste skurken, Davor, spelades väldigt bra av Alexej Manvelov. Han var iskall, men saklig och rättvis. Och på något sätt tror jag att skådespelarens egenskaper också lyste igenom. Han verkar vara genomsympatisk. Det innebar att vi tyckte om Davor, samtidigt som vi inte höll på honom. Det är en bra filmskurk.

Både musiken och berättandet var väldigt välkomponerade. Det är väldigt tillfredsställande.

Och så var ett tema förstås en omöjlig kärlek. Också det kunde jag relatera till. I mitt fall handlade det om en sjukskriven sjuksköterska.

Jag gick förbi en liten uteservering, där det satt en kvinna som såg ut att scrolla riktigt snabbt på sin telefon. Hon verkade stressad, även om hon i övrigt såg lugn ut. 

Jag tänkte att förut så hade hon varit äldre än mig. Nu var hon förmodligen yngre.

Tiderna förändras. 

En kontrollerad aggressivitet som frigör den inre galenskapen, så att glädjen får plats och saker känns möjliga. 

Av någon anledning var min flickvän orolig för sina fiskar. Det hade något att göra med fodret. 

Jag tror att jag sa något om att om fodret var skadligt så skulle man märka det genom att fiskarna dog, vilket de ju inte hade gjort. Sedan slog det mig att jag inte varit orolig också av motsatt anledning: Jag hade tänkt att om fodret var skadligt så skulle de inte vara direkt dödligt, utan de skulle gradvis bli sämre så att man hade möjlighet att sluta ge dem ett eventuellt skadligt foder. Till en början skulle man eventuellt inte ens märka något

Det gick förstås inte ihop. Men jag slapp i alla fall oroa mig.

Det säger väl något om min ibland obotliga optimism. 

Som jag hade i alla fall innan jag gick in i väggen. 

Jag fick ett samtal från ett nummer jag inte kände igen. Sånt händer ju lite då och då.

Jag svarade inte, utan sökte istället på numret för att se om det var någon jag kände eller om det kanske var en försäljare eller liknande. Andra som hade fått samtal från samma nummer hade skrivit och svaren kunde delas in i två kategorier: 1. försäljare och 2. svarade inte.

Personligen tycker jag att den första kategorin är till betydligt större hjälp, men den senare kategorin är på sätt och vis mer intressant. Hur tänker de? 

Jag sov nästan hela tågresan samtidigt som jag hade en podd i lurarna som spelade upp olika ljudupptagningar från när Lee Harvey Oswald blev skjuten. Det är ju rätt skumt, hela Kennedymordet, även om just detta poddavsnitt inte bringade så mycket klarhet. Det var ett två timmar långt avsnitt och allt var bara olika ljudupptagningar, utan kommentar (förutom en kort inledning). Måste säga att det är ett lite slött sätt att göra podd på, även om han verkar lägga ut en del intressanta klipp. Vad gäller tågresan får jag dock säga att det var väl använd tid.