Jag spelar schack på nätet. Just nu är det en lagmatch mellan Sverige och Kroatien. Tre dagar per drag. Jag brukar föredra snabbschack. Dels för att det kan gå att reparera misstag genom att spela snabbt. Om motståndaren behöver tänka mer än man själv så kan man vinna, trots att man ligger under med pjäser eller i ställningen. Det är mycket svårare om motståndaren har tre dagar på sig. Men dels - och framförallt - för att jag har lite för dåligt tålamod för att vänta på motståndarens drag. Jag tappar tråden och glömmer min kortsiktiga plan som jag hade. Och ibland undrar jag om en plan verkligen håller, då blir det tråkigt att sitta och vänta för att få se hur det går.

Jag spelar två partier mot en kroat som har bättre rating än jag. Det behöver inte betyda så mycket, för ratingen går upp och ner. Det ena partiet tog just slut. Där var jag vit. Jag ledde mot slutet, men han gjorde en snygg kombination som gjorde min plan att sätta honom matt om intet, även om jag fortfarande ledde. Och då hittade jag ett lysande drag. Jag hade tid på mig att räkna att planen skulle hålla, för draget innebar att jag lät min kung utsättas för schackar från motståndarens dam. Men det skulle inte vara någon fara. Det var både snyggare och snabbare än att långsamt utnyttja mitt övertag. 

Några drag senare gav jag upp. Mitt drag som jag bedömt som lysande var tydligen en blunder och efter den gjorde jag en blunder till och sedan var allt uppenbart. Han skulle snabbt kunna avsluta partiet, så det var ingen mening att fortsätta och plåga sig genom att skjuta upp det oundvikliga.

Får se hur det går i det andra partiet, där jag är svart och ligger under. Kanske kan jag spela snabbare?

Malignant börjar ganska lovande. Man vet förstås aldrig, men den har potential. I all fall om man tänker bort själva inledningen, när läkare på 90-talet oroar sig för någon form av monster eller människa eller vad han är. Det visar sig.

En kvinna som ser när mord inträffar, som om hon själv vore där. Och sedan visar det sig att morden verkligen har inträffat. Hon ser på TV att ett av de mord hon just bevittnat verkligen har inträffat. Hon ser ett till mord och går till polisen. De övertalas att kolla upp det hon just har sett och de hittar då ett lik av en person som nyss har mördats. 

Sedan spårar allt ur.

Det har redan antytts i början av filmen, men nu kommer betydligt mer än antydningar.

Det visar sig att hon har en ond tvilling i sin hjärna, som tar över hennes kropp. Han sitter i baksidan av huvudet och när han är aktiv så går hon baklänges. Det ser ut lite som i The Ring-filmerna, men ändå inte. 

Den onda tvilligen var från början någon form av parasiterande siamesisk tvilling som opererades bort när hon var 8 eller 9 år. Men lite av hjärnan måste lämnas kvar, för att inte hennes hjärna skulle skadas. 

Jag vet inte hur de tänkte när de gjorde filmen. 

Jag liksom förlorade min lillasyster. Hon finns kvar, men vi förlorade varandra. 

Vi älskade varandra och jag tror att det bidrog till att det inte gick att träffas längre. För vissa saker gör ont, när det är människor som man älskar. Det är inget underligt. Men det är en saknad.

När jag skulle flytta söderut för att studera fäste jag mig vid en av mina arbetskamrater, som skulle ha kunnat vara min lillasyster. Jag reflekterade inte över det då, men det föll på plats senare. Hon fyllde lite av en lillasysters plats. 

Sedan flyttade jag norrut igen. Det är mer hemma, när det inte är så långt söderut. 

När jag skulle flytta söderut igen så var det därför lite uppslitande. 

Jag fäste mig vid en ung kvinna, som kunde ha varit min lillasyster. Jag reflekterade inte över det då. Men det var väl ett sätt att ha en tråd kvar, norrut. Och jag har väl fortfarande kvar ett hål i mitt hjärta, för en lillasyster. Det var egentligen inget bra beslut, att hålla den kontakten. Det ledde till att livet blev mer komplicerat och jag behövde ta en paus.

Nu när jag har kommit ner på riktigt förstår jag att jag kunde ha flyttat direkt.

För jag hade en lillasyster här som väntade.

True story.

För någon vecka sedan ägnade jag en del av min torsdag åt att se när fredagens nya poddavsnitt från NEStalgia skulle läggas ut. Jag kommer att tänka på det idag, när det verkligen är fredag.

Så här i backspegeln så känns det som lite bortslösad möda. 

Min lokala ICA-butik har äntligen fått in mjuk pepparkaka igen.

Jag har också lagt märke till att det bara står "pepparkaka" på hyllan, inte "mjuk pepparkaka". Det är sammanhanget, att den står vid sockerkaka och tigerkaka, som gör att man förstår vad det är för sorts pepparkaka. 

Nu har jag köpt också på närmaste ICA. 

Jag är ganska nöjd. Jag tror att suget börjar avta. 

Idag gick jag igen till ICA som ligger närmast. "Min" butik. Där jag handlar nästan all mat. Och sådana saker. Godis. Toalettpapper.

Men tydligen inte mjuk pepparkaka. Hyllan är fortfarande tom. Eller rättare sagt, den är full med chokladmuffins. Som inte ska vara där. För det står "Mjuk pepparkaka" på hyllkanten. 

Som det är nu så fungerar den mjuka pepparkakan mest som lockvara. 

(Jag skulle i och för sig gå dit ändå. Men i alla fall.)

Igår besökte jag en vän. På Willys i närheten fanns mjuk pepparkaka. Det var så god som jag mindes. 

På min lokala ICA har den däremot inte kommit in.

Det är nästan som om den dåliga tillgången på mjuk pepparkaka får mig att fundera på hur jag ska kunna köpa flera i veckan.