1. The Sword

Det låtar ibland lite som Mastodon (t ex på "Warp Riders"), men de är inte lika bra musiker.

2. Opeth

Tröst. (Som Bach, fast ateister.)

3. Mastodon

4. Thin Lizzy

Kommer undan med fuskrim och pop som hårdrock. Egentligen bäst av alla, men Phil Lynott dog ju 1986. 

5. Megadeth

Sången har sin charm. 

Jag köpte några böcker på bokbörsen, den ena av de två stora svenska sidor där man kan köpa begagnade böcker. En av böckerna handlade om skräckfilm, så jag försöker börja läsa "Horror, the Film Reader". 

Hoppar över introduktionen och börjar i kapitel 1, av Robin Wood. Det är tydligen hämtat från en annan bok, eftersom det börjar med en referens till det "föregående kapitlet". Det har i alla fall en lockande rubrik: "The American Nightmare: Horror in the 70s". Jag börjar läsa möts genast av följande:

In the previous chapter I briefly introduced the distinction between basic and surplus repression, developed out of Freud by Marcuse, and given definitive expression in a book that should be far better known than it is: Repression, by Gad Horowitz. The book's subtitle is "Basic and Sirplus Repression in Psychoanalytic Theory: Freud, Reich, Marcus"; it is dense, often difficult, very closely argued, and the account offered here is necessarily bald and simplified.

... Surplus repression, on the other hand, is specific to a particual culture and is the process whereby people are conditioned from earliest infance to take on predetermined roles within that culture. In terms of our own culture, then basic repression makes us distinctly himan, capable of directing our own lives and co-existing with others; surplus repression makes us intom monogamous heterosexual bourgeois patriarchal capitalists ("burgeois" even if we are born into the proletariat, for we are talking here of ideological norms rather than material status) - that is, if if works. (s.25)

Alltså kan man inte skriva om något annat när man blivit ideologiskt förstörd? Är allt politik, klass och genus när man förläst sig på vissa teorier? (Jo, kön kommer upp ganska snart i kapitlet, även om det inte nämns specifikt i citatet.) 

Jag skummade lite av resten av kapitlet. Inte många filmtitlar som nämns. Däremot väldiga generaliseringar om vad filmerna har för utgångspunkt och perspektiv. Jag undrar om Robin Wood ens tycker om film. 

---

Försöker nog med ett annat kapitel senare. Kap 3 "Why Horror? The Peculiar Plueasures of a Popular Genre" låter lovande. 

När man inte kan förändra omständigheter och människor. Då är det väl egentligen ungefär som det brukar. Bara att man inser det. För att man märker att något är fel och behöver förändras.

Kärlek och sorg. 

Jag läste "Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet" av Jan Stocklassa. Boken är i två delar: den första delen går igenom Stieg Larssons kartläggningar där han försöker se hur främlingsfientliga grupper kan ha haft kopplingar till Palmemordet. Stocklassa berättar också om Stiegs liv och hur han intervjuar personer som kände Stieg, framförallt hans sambo Eva. I del två gör Stocklassa egna undersökningar.

Några avsnitt i del ett är ganska talande, på olika sätt. Jag citerar nedan. Hela boken är egentligen värd att skrivas om, på grund av den väldigt skiftande kvalitéen, vilket gör den intressant på sitt sätt. 

Korta kommentarer om de fyra citaten:

1. DN och SVT hade en agenda som kanske inte var så verklighetsbaserad när man ser det med lite perspektiv. 

2. Stieg Larssons reaktion är ganska rolig. Plus att nazismen uppenbarligen är en form av soacialism, om man bara håller sig till relevanta definitioner.

3. Stieg Larsson använder sig inte av relevanta definitioner i sin bok. Ganska magstarkt egentligen att definiera grupper som är politiskt sett vänster som om de vore "högerextrema". 

4. Stieg Larssons uppväxt kan förklara varför det onda per definition måste vara "höger". 

Och ja, jag tycker att det är ganska bekymmersamt att Stieg Larssons "Expo" betraktas som någon form av auktoritet på högerextremism. 

"Efter två månader började möjligheten att polisen inte skulle lyckas lösa mordet diskuteras öppet, men fortfarande höll de största och mest seriösa medierna, med Dagens Nyheter och Sveriges Television i spetsen, Holmérs fana högt. På något sätt verkade DN dessutom ha en särskild kanal till utredningen, eftersom de alltid lyckades få tag på nyheter från Palmerummet innan övriga medier." (s.68)

"Ett par veckor efter att Holmér var borta för gott och den nya decentraliserade polisorganisationen börjat arbeta hade Säpo på ett rätt så iögonfallande sätt besökt Stieg på TT. Kanske hade de hört från Palmeutredningen om hans expertis inom extremhögern. Deras frågor hade varit på en sällsynt låg nivå, bland annat hade de frågat vilken relation nationalsocialisterna hade till övriga socialistpartier. De trodde på allvar att nassar var socialister. Eva hade aldrig sett Stieg så arg som den kvällen." (s.99)

"I boken slog Anna-Lena och Stieg fast att 'högerextremism' var ett trubbigt uttryck eftersom vissa relevanta grupper kunde betraktas som vänster och andra inte hade någon ideologi. Högergrupperna kunde sedan delas upp i 'fascister' och 'ultrahöger'. Gemensamt för alla vara bara invandrarfientligheten." (s.164)

"'Vad var det som drev Stieg?' frågade jag.

'Det där kom från hans morfar som han växte upp med till dess han var nio år', sa Eva. 'Morfar var ju till och med stalinist och han var definitivt antinazist under kriget. Så det var där han fick kunskap om andra världskriget och högerextremism. Från morfar Severin.'" (s.167)

En dag ska jag skriva en bok om trötthet. Om jag orkar.

Men seriöst. Det kan finnas tillräckligt med material till en bok. En liten bok, eftersom jag ofta skriver ganska kortfattat. 

Trötthet ses ofta som något negativt. 

Men det fyller uppenbarligen en funktion. I sig självt är trötthet något bra, något vi behöver. För att vi behöver vila. Vi behöver avkoppling. Vi behöver vara icke-produktiva. Vi behöver leka. Vi behöver vara människor.

Det kan bli en bra bok. 

För drygt 20 år sedan gick jag på en kristen folkhögskola och delade lägenhet med en kurskamrat som bland annat lyssnade på Opeth. Opeth var unga då, men vi var yngre och jag tror att vi båda tog ett visst intryck av deras originalitet, även om jag idag kan tycka att den första skivan, "Orchid", är ganska svårlyssnad medan "Morningrise" fortfarande har sina höjdpunkter.

Efter det året har jag inte följt Opeth, men namnet har ändå klingat positivt och när någon spelat dem för mig så har jag hört att det är bra. Först hösten 2016 började jag lyssna på allvar, när singeln Sorceress (från skivan med samma namn) försatte mig i ett annat tillstånd. Jag satt och väntade på en vän medan jag surfade och det hör till saken att under denna tid kunde rätt bok eller rätt film eller rätt musik ge min hjärna tillfälle att fly från en annars stressfylld vardag, vilket den då också gjorde. Så effekten förstärktes av min livssituation, även om det fortfarande är en fantastisk låt.

Nu håller Opeth igen på att släppa nytt och det leder till att också det äldre materialet spelas mer här hemma och i mobilen. "Svekets prins" bådar gott inför att hela skivan släpps. 

Jag märker också att det finns en del intervjuer med Mikael Åkerfeldt att lyssna på. Rolling Stone har en intervju på youtube med titeln "The first time", där han bland annat berättar om när han fastnade för metal som litet barn, när han hemma hos en vän lyssnade på "Ironman" och i början då hörde vad han nu vet är Ozzy's röst, men då uppfattade som en monster som säger: "I am Ironman." "Jag tyckte om det, för det var otäckt. Som en skräckfilm." 

Det är något med att bli lite skrämd och kanske har en del metal också det elementet i sig. 

I samma intervju berättar Åkerfeldt om att han varit på samma bjudning som Abba-Agneta och då också fått dansa med "The Dancing Queen", fast ingen tror honom när han berättar det säger han också. Han berättar det betydligt mer humoristiskt än jag återger det nu. 

The Moor lånar tydligt från Abba, "Lay all your love on me" (4:57 och även senare in i låten). 

Och kanske innehåller den också en del av de element som kan väcka adrenalinet, för att det påminner om något otäckt, när growlandet och de distade gitarrerna möts. Det är i vilket fall mycket hörvärt.

Man blir ensam

när man förlorar sig själv.

(Får se om pluralformen av melodramatisk visar sig vara berättigad, men det ser i vilket fall bättre ut.)

Jag undrar om min plågade själ bär något av hennes plåga. I så fall finns det ändå en mening i att känna så. 

Jag undrar också om det är något annat som plågar mig. Som går över när jag utfört mina åtaganden de närmaste dagarna. Jag är ganska säker på att det delvis är så. Att det till en del kommer att gå över om några dagar. Men inte helt. 

Jag undrar också hur hon mår och hur det ska gå för henne. 

Jag skulle kunna höra av mig. Men jag vet inte vad jag ska säga. För jag orkar inte med en förälskelse som inte har några förutsättningar. 

Jag undrar om det här är min vanliga flyttångest. För nu (till slut) är flytten på gång. Och då binder sig hjärtat vid någon som skulle kunna vara min lillasyster. För att jag har issues som ändå ligger under ytan. Vilket väl är bra, om man tänker på alternativet. För jag saknar nog min lillasyster. Egentligen. Det vore tragiskt annars, om jag vore död i hjärtat som en sten.