Jag brukade lyssna på det på vägen hem från jobbet på lördagar, de helger jag jobbade. Det var perfekt att ha i lurarna. Lagom energi och frihetskänsla.

Efter nyår stod det på hemsidan att programmet var nedlagt. Det hade inte annonserats sådär väldigt tydligt i förväg. Eventuellt inte alls. 

Jag anar en konspiration. Och ett scoop.

Någon begåvad journalist som läser detta som känner sig hågad?

---

Eller så är det bara som vanligt.

De tar bort de godaste GB-glassarna, de godaste chokladbitarna i Alladinasken, fel låt vinner melodifestivalen och de lägger ner de bästa programmen. Bara vanlig tillgång och efterfrågan. 

---

Lyssnar på Horisont på Spotify och tänker på p3 Rock. 

"Städer brinner". Som hårdrocksversionen av en tv-spelslåt, på svenska. 

Jag tog lite semester. Inte från jobbet, för den har jag redan tagit ut. Men från verkligheten. 

Ibland köper jag böcker som mest blir liggande. Det är lite svårt att veta i förväg, innan man läst dem. För en vecka sedan köpte jag "Mannen som slutade ljuga" i pocketbutiken. Jag började läsa på tåget. Den är välskriven. Och spännande. Och samtidigt skriven med ett förstående perspektiv. Människorna det handlar om målas inte ut som idioter, utan man kan ofta förstå varför de gjorde som de gjorde. 

Hannes Råstam citeras, han som gjorde en dokumentär om Quick innan Dan Josefsson började med frågan. Ja, det var ju ett antal personer som alltid var kritiska. Råstam säger i alla fall att när psykologi och juridik möts, då blir det väldigt lockande. Eller något sådant. Och det är förstås spännande bara av det skälet. 

Det har varit rätt mycket psykologi i mitt liv de senaste åren. Det gör boken inte mindre intressant. Och Thomas Quick har mer än en gång gjort olika typer av intryck på mig. Det ryktades att han haft en kiosk i trakterna där jag växte upp. När jag läser boken så ser jag att det är sant. Och skandalen när det visade sig att han var oskyldigt dömd och när GW och Göran Lambertz rök ihop i TV. Allt detta finns med i läsandet.

Boken ger mig ungefär detta intryck (plus att jag fyller i vissa tomrum som inte alls finns i boken):

När psykologin växte fram så var det en del pseudovetenskap, i ordets verkliga bemärkelse. Otestbara teorier fördes fram som etablerade fakta. Detta förstås kombinerat med att människor verkligen blev hjälpta i samtal också med psykologer som höll fast vid en del rena spekulationer (troligen både för att samtal i sig kan vara läkande, särskilt om man upplever sig hörd och även för att psykologerna förstås hade en hel del verkliga insikter och förståelse för människor) och man gjorde förstås samtidigt också verkliga upptäckter. Agnarna behövde bara sållas från vetet, vilket kunde vara lättare sagt än gjort. 

I Sverige kom Freud att dominera. De psykologer som inte såg drifter utan istället relationer och händelser som det viktiga i människans utveckling fick lov att censurera sig själva för att inte bli utfrysta. En sådan psykolog var Margit Norell. Hon bildade en grupp där hon utbildade andra pyskologer i ett mer holistiskt synsätt. Jag tycker att det låter som ett lockande alternativ. Det är klart att relationer och händelser är viktiga för oss. 

En karismatisk ledare som går mot strömmen och som dessutom verkar ha en väldig insikt i människans psyke. Som bekräftade dem hon undervisade (och som hon samtidigt också hade i terapi). Som kanske var lite gränslös i sin utövning och inte höll på tystandsplikten, utan delade med sig av förtroenden. Som måste vara den dominerande och ha rätt och som var övertygad om att i stort sett alla problem berodde på sexuella trauman i barndomen. Det gick överstyr. 

Jag vill tänka att det var viljan att förstå människor och att kunna hjälpa, kombinerat med att man upplevde klimatet i övrigt som alltför ensidigt, som gjorde att man höll sig till Margit Norell. Fast det var till slut kanske inte så många som gjorde det, så det verkar ha funnits alternativ. Och det måste det ju ha funnits. Framförallt när terapin med Sture började, på 90-talet. 

Sture var ju heller inte helt oskyldig. Inte bara för att han rånade en bank tillsammans med en 18-årig vän, när han själv var runt fyrtio. Han skyller sedan allt på kompanjonen och ser till att få vård istället för fängelse. Han ljuger som en häst galopperar och de tror honom. Han ljuger sig in i situationen och där någonstans så kommer han att uppmuntras att "minnas" sådant han faktiskt egentligen inte minns. 

Så långt har jag läst, nästan. Men jag vet hur det går.

Nu är Sture fri. 

---

Jag tyckte att tag att det var intressant med Lambertz invändningar. "Det är en del saker man missar när man pratar om det här..." brukade han inleda. Och så tog han upp det som missades. Och han hade delvis rätt. Men mest fel. Jag tyckte annars om att lyssna på honom. Lugn och lät saklig. Det är inte alltid man har rätt för det. 

---

Det var något som skrev att man ska läsa en roman istället för biografiska böcker. Jag läste aldrig motiveringen, så jag vet inte varför. Den här typen av biografi är i alla fall bra semester. Man kommer bort från verkligheten. Och ändå inte. Det är väl enda problemet, med alla nya uppslag.

1548. Luther är död. Den romersk-katolska kyrkan har påbörjat det Tridentinska konciliet för att genomföra en sedan länge nödvändig reformation och återställa ordningen i kyrkan. Man ämnar också återföra lutheranerna under påven. De lutherska furstarna har förlorat slaget vid Mühlberg och nu införs förändringar i de lutherska områdena. De flesta lutherska ledare kompromissar. 

Det är från denna situation de fyra skrifterna i "Adiaphora and Tyranny" av Matthias Flacius är hämtade. En bok om att hålla fast vid sin bekännelse och lita på Gud under svåra omständigheter. Jag köpte ett ex för några år sedan och tyckte att den var så bra att jag lånade ut den till en vän, som hyrde ganska centralt i tredje hand. Han som hyrde i andra hand hade en del böcker kvar i lägenheten. När han hämtade sina böcker så följde "Adiaphora and Tyranny" med. Jag skickade ett mail och frågade om han sett den, men tystnaden talar för att den kan vara ouppackad.

En bra tid senare köpte jag ett nytt exemplar. Den var lika bra som jag mindes den. Jag träffade en vän som jag sällan träffar. Jag tänkte att han nog skulle ha glädje av att läsa den, så jag lånade ut den. Det var ungefär ett år sedan. Vi har inte träffats sedan dess.

I en välsorterad bokhandel köpte jag ett tredje exemplar för någon månad sedan. Jag blev så glad av att läsa den att den måste få följa med mig på min resa över Atlanten. Jag läste lite på planet, men väl framme hade jag inte tid att läsa i den. På hemvägen fick den gå i stora bagaget istället för handbagaget. 

Vid Arlanda väntade jag förgäves både på bok och bagage. 

Jag funderar på att recensera den. Får kanske köpa ännu ett exemplar. Och skynda mig att skriva.

(Fast bagaget kommer. Det räknar jag med. Det har inte gått en vecka än. 6 dagar.)

Jag spelar sällan på Oddset, men när det är fotbolls-VM eller -EM så är det ett bra sätt att göra annars mindre intressanta matcher mer intressanta. 

Jag kommer att tänka på "Dum dummare" och repliken "It's as good as money", när väskan som en gång var full med pengar nu endast innehåller IOU-lappar. Jag stoppar ner min egen "It's as good as money"-lapp, utanför Pressbyrån. (20 kr satsade som ger lite över 900 kr om matcherna går in.)

Österrike-Ungern X

Portugal-Island 1

Chile-Panama 2

Det stod några förslag på hur man kan tippa. Att Österrike kommer att vara överlägsna mot Ungern. Argentina slår Bolivia. Och att Chile lätt kommer att slå Panama. Det ger ganska låga odds. Jag tänker att jag sett Panama spela bra förut, trots att de sällan är favorittippade. Det ger höga odds. Bolivia kan jag däremot inte tro på och Argentina ger väldigt låga odds, så jag väljer en annat säkert tips, att Portugal slår Island. Och Ungern är ju en gammal fotbollsnation. Även om Österrike är bra så kan Ungern klara oavgjort. 

Första matchen spelat nu. Två-noll till Ungern. 

Jag visste ju att de var bra. 

Jag skulle vilja skriva om ingenting och samtidigt uttrycka både sorg och hopp. Och kanske lite ensamhet. Eller trötthet. Något sånt. 

När jag vaknade i morse så lyste det in genom fönstret.

De hade satt upp lampor i det stora trädet utanför.

En gång var den en cirkus utanför. Då lyste det in från lamporna hela natten. Det var ganska festligt. Men om det skulle vara så hela året skulle det vara mindre roligt.

Trevligt med decemberljus i alla fall. 

"Cheerleader Camp won't hold pleasure for any except the most dedicated Z-level celebrity watchers", citerar Wikipedia från Allmovie. Det var inte utan besvikelse jag läste de orden, samtidigt som filmen rullade i en annan flik på youtube. 

Även om filmen inte var något mästerverk så var det något som tog tag i mig. En tjej som är hejaklacksledare och som lider av mardrömmar. Hon åker på läger tillsammans med sin trupp och där börjar folk dö. 

Den psykologiska spänningen kommer förstås något i skuggan av plumpa skämt, onödig nakenhet och mer eller mindre blodiga scener. Men det är ju en av poängerna med skräckfilm. Att man kan föra in djupare teman ostraffat, eftersom "huvudärendet" är något mer (rent underhållsmässigt) oskyldigt. 

Leif Garrett är förstås en tidsmarkör. En skådespelare man känner igen, från "80-talsfilmer", men inte kan placera. För mig är det ett plus. Det här är äkta 80-tal. Frisyrer och musik säger samma sak. Och också de dåliga, ibland plumpa, skämten. 

Kanske lite nostalgitripp. Men slutet (som youtube-tittarna, inte helt oväntat, bedömt olika) tycker jag lyfter filmen. Och för in ännu en dimension i den psykologiska spänningen. Även om jag är tveksam till om filmen håller för en andra visning.

Vi gick i samma klass på gymnasiet. Han kallade mig ibland för mitt efternamn, men det är en av få personer som kunnat göra det på ett sätt som låtit bra. Tonen i rösten. Jag tror att det var jag som introducerade honom till Metallica. Det var något vi sedan hade gemensamt. 

Det var snart 20 år sedan vi gick i samma klass. Och 10 år sedan vi träffades (på klassåterträff). Jag ser ibland vad han gör på facebook. 

För någon natt sedan drömde jag om honom. Han ringde mig och ville tala om något jag hade gjort på facebook, om jag förstod honom rätt. Klickat gilla på fel sak eller skrivit en kommentar som jag inte borde. Det jag hade gjort hade i alla fall avslöjat för hans flickvän att han tänkte ge henne en bok av Patrick Modiano, nobelpristagaren, som present någon gång. Han sa: "Fattar du vad du gör med mig?" Och så förklarade han, men i drömmen var det något oklart. Och jag undrade om han var riktigt seriös. "J, skojar du med mig?" frågade jag. Men han svarade inte.

Något senare ringde hans syster mig. Hon hade samma ärende. Och det var ungefär lika oklart vad jag egentligen hade gjort, även om hon talade längre och lite mer utförligt. Efter ett tag var hon i min lägenhet, tillsammans med en vän. Jag frågade även henne om det var på allvar. Om det var det, så måste hon ju kunna säga konkret vad det gällde. Men hon fortsatte att tala allmänt om hur det är på facebook och vad man gör och inte gör. Jag tröttnade och sa att hon hade tre sekunder på sig att säga vad det gällde, annars skulle jag ta det som att de skämtade med mig. "Tre, två, ett. Ok, då var det inget. Hälsa J att det var ett roligt skämt." I drömmen var jag road, men jag lät allvarlig och lite hårt på rösten.

Ännu något senare var jag på personalmöte och berättade då om Js skämt, som jag tyckte var roligt. Jag ville dock inte avslöja från början av berättelsen att det rörde sig som ett skämt, samtidigt som jag var lite orolig över att mina arbetskamrater skulle tänka att J var en konstig figur. Han hade faktiskt varit en av mina bästa vänner på gymnasiet. En fin kille. Inkluderande. Mitt i berättelsen kommer jag på att Js skämt varit en dröm, så jag berättar att "förresten så var det en dröm". Det ställer J i klart bättre dager, men det gör också historien något mindre intressant. Jag fortsätter i alla fall och kommer till slut till poängen i berättelsen, att det bara var ett skämt (eventuellt ett aprilskämt).

Sedan vaknar jag. Försöker återberätta drömmen, men märker att den är något obegriplig. Framförallt är det roliga i skämtet svårt att förmedla. Det var mer en känsla. Undrar om ens J skulle förstå.