Jag tog ut en av mina nördigaste böcker ("Jerusalem and Athens: Critical Discussions on the Philosophy and Theology of Cornelius Van Til") från bokhyllan och läste innan jag skulle somna. Det är en pocket, lite större format, som har släppt lite i limningen. Jag somnade innan jag läst ut kapitlet och när jag vaknade så hade den spruckit också i pärmen, nästan hela vägen upp.

Har aldrig hänt mig förut. Inte på det sättet.

Nu får jag köpa sån där plast som man hade i skolan och plastade in böcker med. Det passar bra till den boken.

Jag märker att det senaste inlägget inte var klart. Jag trodde att jag ville säga att jag är kluven till ”Blå ögon”. Men skälen till att jag är kluven döljer mer än jag trodde.

Sådant jag inte just nu kan sätta ord på.

Jag var ganska imponerad när jag såg inledningen till det första programmet. Det var mörkt, lågmält, snyggt. Det här kan bli en riktigt bra serie, tänkte jag. Lite brittiska vibbar. På ett bra sätt.

Sedan kom vinjetten. Soldater som marcherar blandas med midsommarfirande. Det skulle alltså handla om rasism. Viktigt ämne. Svårt att göra nyanserat. Och ganska lätt att det känns tjatigt.

Jag har åtminstone en vän på facebook som är Sverigedemokrat. Han skriver om det en hel del. Också lite tjatigt, men han är den ende som är öppen med det, så inte lika. Jag har ganska många vänner där som delar länkar om hur dåliga SD är. Och en hel del som tar upp diskussioner om frågorna, utan att det är riktigt klart var de står. Efter valet var det rätt skönt att det skulle bli lugnare. - Och sen utlystes extraval... 

Jag läste någonstans att SD har lyckats att få partierna att göra invandringen till den viktigaste frågan, trots att väljarna inte tycker att det är så. Och det känns rätt onödigt. Vad som också känns onödigt är att jag sitter och försöker hålla tungan rätt i mun, för att inte skriva något som kan uppfattas som att jag röstar på SD. Det klimatet känns rätt trist. 

Efter första avsnittet av "Blå ögon" var jag lite upprörd. "Trygghetspartiet", med en variant på SD:s logga och med oärliga representanter som ska mörka vad de egentligen vill och vara smidiga, för att senare ta fram det verkliga budskapet. Får man framställa ett parti på det sättet? (Och kommer det inte bara att öka klyftan mellan etablissemanget och SD:s väljare när SVT gör så?) 

Det har sedan utvecklats till att handla om mer öppna och våldsamma rasister. Det är inte alltid så lågmält och snyggt, och framförallt inte alltid så trovärdigt. Men det är i alla fall inte så tjatigt. Jag följer serien så att jag till och med blev besviken när den gjorde ett uppehåll över nyår. Såg just senaste avsnittet på svtplay.

En högerextrem grupp som gör en IS(islamiska staten)-video. Jag är fortfarande något frustrerad över ensidigheten. Men det är i alla fall tempo och en del intressanta relationer som man inte vet vart de är på väg.

Jobbar natt. Ska predika på söndag. Det betyder att jag helst ska skriva klart predikan i natt. Så kan jag skriva ut och fila på den på jobbet i morgon, när jag jobbar kväll.

Känner att jag är rätt trött. Har varit intensiva dagar. 

Ligger också en aning efter, eftersom jag först började titta på fel text. 

Det här blir spännande.

När jag studerade såg jag en del gammal skräckfilm på youtube. En av filmerna jag började se, men aldrig såg klart, var "Sisters of Death". Jag letade fram den nu, även om jag inte mindes rätt titel ("Satan's Sisters"?, "Devil Sisters"? - sökte till slut på "Horror movies sisters" och då fanns den med på första sidan på youtube).

Filmen börjar dramatiskt. Två unga kvinnor håller på att initieras i ett sällskap och under initiationen dödas den ena. Därefter kommer förtexter och sedan förflyttas vi sju år framåt i tiden. Det var ungefär så långt jag såg första gången.

De överlevande i sällskapet får varsin inbjudan till en återträff. Och där är upplägget. Med det dåliga samvete som alla medlemmarna måste ha, efter att ha (i och för sig oavsiktligt) haft ihjäl en av de sina, så finns en god grund för en obehaglig stämning. Spindlar, ormar och elstängsel som är som ett stort tomtebloss när man rör vid det bygger däremot inte upp den psykologiska spänningen utan distraherar snarare.

Lågbudget som spelades in 1972, men gavs ut först 1977.

Slutet är bra, men kan inte bära upp hela filmen. Ändå värd att se, om man vill koppla av och man kan göra något samtidigt som filmen går i sitt låga tempo.

Nu börjar datorn e upp. Den ar arit lånsam ett bra ta, men nu är tanentbordet oså dålit. De är bokstäverna unerar inte länre:

Bara yra bokstäver, men de ör ätt stor skillnad ändå.

I tisdags köpte jag en ny mössa och nya vantar. Jag vet inte var de gamla är. Det är ofta så när kylan kommer. Och sedan brukar jag förlägga den ena av vantarna eller båda eller mössan eller både vantarna och mössan på bussen. För att jag är ovan vid att ha dem med mig. Och jag tar av mig dem på bussen. Jag tänkte på det nu. Att inte glömma något kvar på bussen.

I torsdags såg jag till och med till att lägga ner vantar och mössa i ryggsäcken, för att verkligen få med mig allt. Och när jag sedan plockar upp dem igen så saknas en vante. Jag tänker att detta måste jag blogga om.

Men innan jag tagit mig för att blogga, så hittar jag, på fredagen, den "förlorade" vanten. Den låg längre ner i ryggsäcken.

En händelserik vecka, med andra ord. Men den är i och för sig inte slut ännu.

Det var en sån dag igen, igår. Håkan Persson spelade musik som faktiskt var riktigt bra, på P3 Rock. Det är inte alltid det är så. Ibland börjar jag lyssna, men det är bara black metal och annat svårlyssnat. Igår började han med något black sabbath-influerat, men som samtidigt lät nytt och fräscht. Jag lyssnade i telefonen, med ena hörsnäckan i örat, men satte snart in den andra också och gick och log för mig själv, på väg mot bussen.

Han sa inte vad de hette, men de skulle vara förband till nästa band som han spelade. Sedan spelade han något som lät som Candlemass, tills sången kom. Sångaren lät som Ozzy. Det visade sig vara från Black Sabbaths nya skiva. Det fortsatte i samma stil. Det visade sig vara första bandet igen, så det var inte så underligt. Uncle Acid and the Deadbeats. Sångaren intervjuades också och fler låtar spelades. Kanske är det så, att när det är bra så är det inte för att det spelas en massa bra band, utan för att det spelas ett bra band. Men flera låtar.

För lite längre sedan, på ett annat program och i en annan kanal, talades det om Buddy Holly. Och man passade då också på att spela lite ur Weezers låt med samma namn. Varpå någon av programledarna frågar: "Är det samma Weezer som gjorde 'Teenage Dirtbag'?" och får till svar att det är samma, men det var medan de ännu var bra. Jag vet inte vilka som gjorde "Teenage Dirtbag", men jag vet att det var en riktigt jobbig låt, så jag får googla. De visar sig heta Wheatus. Riktiga Weezer skulle i alla fall aldrig göra något sådant. Jag ska medge att när "Buddy Holly" brukade spelas på radion, så trodde jag att den hade något att göra med Hardy Nilsson, och att Weezer var från Norrland. Så jag har inte heller full koll alltid. Men ändå.

Någon gång däremellan lyssnade jag på P2. P2 är en svår kanal, för rätt vad det är kommer finska timmen och sedan är det på persiska eller något annat och det är ingen textning. För det är radio. Men när det är musik så spelas det mycket som är bra. Denna gång var det Brahms. Det lät som en sång om hur det efter alla svårigheter och lidanden till slut blev frid och det var verkligen slut på det onda som varit. När den spelat klart sa programledaren: "Allt kommer att bli bra." Just så.