Min kusin frågade hur det var med mig. 

Vi möttes på farfars begravning. 

Jag svarade att jag har återhämtat mig ganska bra efter utbrändheten.

Jag känner mig pigg och glad. 

Jag är fortfarande överviktig, men jag tycker att jag aldrig har varit så snygg som jag är nu.

Han skrattade, för han är väldigt trevlig.

Och så sa han att vi borde ses. Jag kunde hälsa på. 

Jag sa att om det blir så blir det, men vi bestämmer inget så misslyckas vi inte.

Om man har skor som man behöver knyta upp när man tar på sig dem, varför knyter man inte upp dem redan när man tar dem av sig? 

Det finns en gammal skräckfilm om jättelika myror som terroriserar en stad. På svenska fick filmen titeln "Spindlarna", förmodligen för att "Myrorna" låter ganska lamt. Den engelska titeln är det mer suggestiva "Them!"

En av Gary Larson's bilder bygger på denna film. En person har precis öppnat dörren och utanför står två jättemyror. Personen som har öppnat har vänt sig in mot rummet och säger: "Gentlemen, it's them." 

Jag vet inte om titeln "Us" anspelar på "Them!". Båda är i alla fall skräckfilmer med suggestiva titlar. Och i en av scenerna säger pojken i familjen: "It's us." Det är när familjen möter sin skuggfamilj, eller vad man ska kalla den. En likadan familj, men ändå väldigt annorlunda. 

Chris Stuckman hade rekommenderat filmen. Jag brukar lita på hans rekommendationer, även om jag i efterhand ibland kan fråga mig varför. Och så tänker jag på att han gillade senaste Star Wars (nr 8 i serien). Den var (objektivt talat) inte bra. Men ändå litar jag på honom. Kanske för att så ofta när han recenserar skräck så talar han om hur mycket han älskar skräck. Och för att han oftast verkar ha välgrundade uppfattningar. 

Us är bra den första halvan, eller något sånt. När de bygger upp det hela.

Sedan börjar saker förklaras, kanske lite för mycket. Jag tror att regeln är att i en thriller ska man förklara, i en skräckfilm ska man låta det vara ett mysterium. Om det inte finns goda skäl att avvika från regeln förstås. Här verkar förutsättningarna för handlingen egentligen inte vara mer än just förutsättningar för handlingen. Och dessa haltar i flera avseenden, som jag inte kan gå in på utan att förstöra filmen.

Kan man ha överseende med denna brist så är den ändå intressant. Den är väldigt välspelad. Och humorn i filmen är naturlig. När man får saker förklarat så kan det också ge ett annat perspektiv, så att man funderar över vad man egentligen har sett och att se filmen en andra gång skulle vara intressant. Får se om jag gör det, när jag kan göra det till en lägre konstad än biobiljettpriset.

---

Istället för att se om Us såg jag igår "Den skyldige". Den var lysande. Men den kan jag inte blogga om. För allt i filmen är handling och dialog. Man följer samma person som befinner sig på larmcentralen under hela filmen och tar emot samtal; han förflyttar sig endast mellan två rum. Allt som är intressant med filmen rör därför händelseutvecklingen. Och den är värd att ses i dess helhet, utan några förhandshintar. 

För ganska många år sedan nu var det en omröstning om vilken artist som var den bästa svenska artisten. ABBA vann, vilket kanske inte var helt självklart men ändå måste betraktas som ganska välförtjänst. Ganska högt upp på listan var också ABBA Teens, som vid denna tid inte gjorde egna låtar utan spelade ABBA-covers. Den platsen måste betraktas som mindre välförtjänst och framförallt väckte det frågan: De som röstade på ABBA Teens, tyckte de att cover-gruppen var bättre än originalet? 

Jag läste nyligen ut "Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus: En studie i Martin Chemnitz' Augustinusreception" för andra gången. Boken är en grundlig avhandling av Torbjörn Johansson och den är så mångsidig och nyanserad, samtidigt som den behandlar väldigt centrala teologiska frågor (synen på skrift och tradition, på nåd, rättfärdiggörelse och fri vilja) att jag under läsningen kunde tänka att det är en av de bästa teologiska böcker som jag läst. 

Så snart jag tänkt denna tanke dök ofta en annan tanke upp: Vad skulle denna avhandling vara utan Martin Chemnitz och Augustinus, som den behandlar? Är jag som dem som röstade på ABBA Teens? 

Kan inte låta bli att se serien mot bakgrund av GW:s "Grisfesten", som filmatiserades som "Mannen från Mallorca". Hur GW den gången skrev en bok som hämnd för lögnerna i samband med Geijer-affären. "Snus är snus och strunt är strunt osv." Man kan förstå att GW, efter att ha gått in i en depression, ilsknade till och skrev som det var. Makten hade mörkat ganska framgångsrikt.

Den här gången handlar det som Quick-fallet. Och skillnaden är att mörkningen har, i det långa loppet, totalt misslyckats. Den fungerade ett tag, men den allmänna opinionen idag är att Quick var oskyldig. Endast några få stider för den motsatta uppfattningen. Eller, det är ganska tyst just nu, men de har i alla fall stridit. Och inte tagit tillbaka och ändrat sig.

"Det som göms i snö" är inspirerat av Quick-fallet, men är en helt annan historia. Vad hade hänt om saker och ting hade varit lite annorlunda? Det är en fråga som väcks av serien. Det hade kunnat kosta människor livet. Ja, det är förstås möjligt att det går mördare lösa som annars skulle ha kunnat åka fast om utredningen hade fortsatt och inte avbrutits i och med att Quick erkände och dömdes. Och det är möjligt att någon av dem som annars skulle ha gripits har begått fler mord, som annars skulle ha hindrats. 

I "Det som göms i snö" blir det väldigt påtagligt. Inte att så många andra mördas, men att de som mörkat själva hade kunnat råka illa ut. Om mördaren vill äga sitt mord och inte kan acceptera att det ses som uppklarat i och med att fel person döms. Det kan förstås vara farligt att leka med mördare. 

I verkliga livet har GW varit mycket frustrerad på Göran Lambertz. Jag undrar om det är hans idé i serien att ta död på honom. Det ger väl någon form av tillfredsställelse. Det upplever också jag som tittare. Även om jag normalt sett föredrar den mer städade debatten. 

Jag kom ur min halva utbrändhet för ca ett halvår sen. Håller fortfarande på att återhämta mig. Känner någon form av frustration som är lite svår att uttrycka. Eller, det är nog snarare så att jag känner ett motstånd mot att uttrycka min frustration. Förmodligen för att jag inte har så mycket tålamod som jag brukade ha. När frustrationen är uttryckt vill jag att problemet ska vara ur världen. Vilket det ju naturligtvis oftast inte gör, om det är värd att frustreras över. 

Hoppas detta löser sig. Fort. 

Det är skönt att valet är över nu. Så behöver man inte höra så mycket politik på ett tag. 

Så snart de bara räknat klart i morgon och de sedan bildat regering... 

Förut var jag inte så självmedveten. Då kunde jag skriva ett blogginlägg och när jag hade skrivit det jag ville ha sagt så var det klart.