Jag funderar på varför jag tänker annorlunda när jag pratar engelska än när jag pratar svenska. Jag blir mer extrovert på engelska.

Kanske har det att göra med begränsningen. Även om engelskan har många ord så är mitt ordförråd mer begränsat. Jag får liksom välja ett ord och gå vidare. 

Det kan också ha att göra med att jag bara använder engelska för att kommunicera. Om jag tänker för mig själv så tänker jag på svenska. När jag tänker på engelska så är syftet alltid att göra det begripligt för någon annan. 

Det kan ju också ha att göra med olika kulturer. Min engelska är mer amerikansk än brittisk, även om det nog är någon form av blandning, eftersom vi lärde oss mest brittisk engelska i skolan men det mesta på TV är amerikanskt. Plus att de olika dialekterna på TV kanske också blandas ihop i mitt huvud. Hursomhelst så kunde det vara intressant att jämföra hur det påverkar om man pratar brittisk engelska istället. 

Kanske det finns någon forskning på detta. Det är sådant man bör forska på. Saker som man kanske inte har undrat över, men när man ser att någon har undersökt så är man intresserad av svaret. Precis som uppsatsen om varför C-uppsatser aldrig blir färdiga. 

Två skräckfilmer på två dagar. 

Ma var välgjord, men det var någon eller några pusselbitar som saknades i manus. 

Trots bra skådespeleri och en naturlig takt i berättandet, så är det något som inte klickar. Och detta snarare för att man får för många pusselbitar att lägga ihop. Då blir bristen på förklaringar mer påtaglig. 

Hush hade av allt att döma en mindre budget. Jag räknar till fem skådespelare sammanlagt och då såg man en av dem bara som ikon när han ringde. Takten i berättandet är här väldigt väl avvägt. Men framförallt har Hush något som Ma missar: De förklarar inte för mycket. De berättar det som ska berättas och lämnar tittaren där. 

Det är så skräck ska vara.

Den enda film som kommer undan med att göra annorlunda är Psycho, även om Hitchcock nog inte var nöjd med att slutet förklarade för mycket. (Förklaringarna fanns dock ändå i filmen, men tittaren förväntades lägga ihop två och två.) Man vill ändå ha slutet: "She wouldn't even hurt a fly." Fast det kanske var med i originalet ändå.

Jag märker att jag har tappat tråden. 

Det bästa tv-serien som någonsin sänts var naturligtvis Kvinnofängelset.

Nu blir ju allting bättre på natten. Man är trött, så det blir någon sorts mystik över det hela. Och inte många är vakna och tittar, så det känns exklusivt. Kvinnofängelset var så exklusivt att det påstods att det hade fler avsnitt än tittare. Detta var förstås elakt förtal, men för den oinvigde verkade det bara hålla på för evigt. 

Det var i alla fall genialt att låta handlingen utspela sig på ett fängelse. Det är klart att det kommer att hända saker. Slagsmål, insmuggling av saker, rymningsförsök osv. Och samtidigt fanns det en utsatthet, som ledde till en kombination av tuffhet och sårbarhet i serien. Detta kom också till uttryck i 80-talsmusiken, som både kunde vara sentimental och synth-hård. De i lika hög grad 80-talsmässiga frisyrerna gav också sin färg åt serien och kunde samtidigt både dölja och framhäva skådespelerskornas naturliga skönhet. Många utan smink, men med full tillgång till hårspray.  Som tittare kunde man uppleva både en distans och en viss ömhet i relation till karaktärerna. Det kan ha spelat in att vissa som spelade hårda roller - och som spelade bra - samtidigt verkar ha varit sympatiska personer, vilket trots gott skådespeleri kunde lysa igenom. 

Det är förstås en lång serie (692 avsnitt), så alla har nog sin favoritepisod. Min är när Eve Wilder är med. Efter en ganska seg period (ok, det fanns sådana också), med bland annat en rätt påfrestande kärlekshistoria mellan två personer utanför fängelset, så lyfte serien igen runt avsnitt 575. Eve Wilder skrivs in och hon verkar vara oskyldig som ett lamm. Hon har - av misstag, säger hon - skjutit sin älskare och väntar nu på åtal. Sedan rullas det upp, steg för steg. I en flashback får vi se hur hon inte alls har dödat av misstag, utan mycket kallblodigt, sedan hon fått veta att älskaren tänker gå tillbaka till sin fru och sina barn och lämna Eve. Detta betyder också att hon inte skjutit i den riktning hon påstått, så kulan finns inte i väggen där den borde vara, utan i sängmadrassen (som Eve vänt uppochner för att följa blodet, i tron att kulan var kvar i kroppen). 

Just att kulan inte kunnat hittas gör att Eves advokat tror att hon är skyldig och därför inte vill försvara henne. Den nya advokaten blir däremot förförd (bokstavligt talat) i besöksrummet av Eve och sedan övertalad att röja undan bevisen från lägenheten. Allt hade kunnat lyckas om inte vakten som stått utanför besöksrummet hört mystiska ljud som lät som om Eve och advokaten höll på med just vad de höll på med när Eve förförde honom och därför lyssnar hon extra noga vid nästa besök och inser då både att Eve är skyldig och att hennes advokat är medbrottsling. Också detta hade kunnat sluta lyckligt - sanningen hade kommit fram och Eve hade blivit rättvist dömd - om inte vakten vid detta senare tillfälle varit så nyfiken att hon gläntat lite på dörren för att höra, något Eve lägger märke till. Detta leder till en av de bästa scenerna i hela serien.

När advokaten har gått frågar Eve vakten om hon inte hört något. Och sedan Eve genom några relativt oskyldiga frågor fått reda på att vakten i och för sig känner till läget, men ännu inte har rapporterat något, så går Eve före vakten mot dörren för att sedan vända sig om och först med händerna och sedan med den tunga dörren till besöksrummet misshandla fångvaktaren. Det svänger på ett ögonblick och misshandeln pågår också bara några sekunder; den avslutas med att Eve flera gånger slår den hårda tunga dörren i huvudet på den stackars vakten. 

Vakten släpas sedan ut och göms i en cell, vilket är möjligt eftersom Eve nu kan låna hennes nycklar. Hon går sedan tillbaka till besöksrummet för att vänta på att någon ska hämta henne och låtsas vara väldigt förskräckt när hon får höra om den misshandlade vakten. Falskheten når någon sorts klimax när hon låtsas ha skrupler för att tala om vad hon har hört - hon vill inte skvallra på sina medfångar - för att sedan sätta dit en annan fånge, som just var på väg att bli frigiven, och låta henne ta skulden istället. 

Det hela fortsätter i samma linje i ungefär 25 avsnitt, då Eve på olika sätt försöker rädda sig själv på andras bekostnad. Det är något med hennes utstuderade egoism, kontrasten mellan det glamorösa och oskyldiga yttre och ett inre som är någon helt annanstans, den oundvikliga utförsbacken och allt elände som hon skapar eller i alla fall är nära att skapa - det är något med allt detta som, i alla fall för mig, är oerhört fascinerande.

Om någon, efter att jag spoilat den bästa scenen, vill se avsnitten så finns de på youtube. Jag håller själv på att se dem nu och jag kan medge att det ibland är lite segt - det finns en hel del som skulle kunna klippas bort - men det är samtidigt en skaplig nostalgitripp. 

Allt är liksom tydligt i huvudet. Men när det ska skrivas ner på papper så är det tydligen en lång väg för att det ska hitta ut. Och ännu längre väg om det ska skrivas in i datorn. 

Det är lättare att ta en fika. 

Också världens bästa band.

(Klippet är framspolat till där Horisont börjar spela.) 

Jag tror att jag skulle kolla att det var lugnt. På andra sidan. 

Det var inte mycket folk där. Bara några personer som gick. 

Och så poliserna som skulle gå in. En med kulspruta. Eller maskingevär. 

Jag gick tillbaka till andra sidan. Det var bäst att hålla sig undan.

Det var något med en bil också.

Jag vet inte hur det gick. Jag vaknade före upplösningen. 

Jag saknar henne.

Eller jag saknar vår interaktion.

Jag saknar den jag är med henne.

Eller, på sätt och vis saknar jag inget av det här.

Men ändå. Jag saknar det också. Det andra.