Femman visade alltså nyss The Grudge. Jag var inte helt fokuserad, så jag kan ha missat något. När Buffy jagas av små blå pojkar och spökflickor. Det är i alla fall något med filmen. Den är inte så bra, men det ska inte skräckfilmer vara. Men de försöker. Det är 80-talsstämning. Hellre fånigt än ironiskt. Ironi dödar stämningen. 

Ingen ironi i sikte. Långa korridorer. Hissar. Övervakningskameror. Skuggor och figurer som dyker upp som speglingar, i kamerorna, i fönster osv. 

Det går inte att komma ifrån skräcken. Oavsett om hon sitter i bilen eller åker hiss.

Det är lite fånigt. Som det ska vara. Som på 80-talet.

Men jag var som sagt inte helt fokuserad. Jag undrar vad som hände. (Fast jag undrar inte tillräckligt mycket för att vilja se om den.)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag drömde att det var fest i något hus. Mitt ex, E-L, gick dit. För hon känner liksom alla. I huset bodde Roger Pontare. Han berättade att han hade arbetat med vind hela livet. Han visade något som hade med vind att göra, något plagg eller liknande...

En gång för länge sen, när vi var ihop, så ringde hon och berättade om vad någon hade sagt eller gjort. Jag minns bara att jag svarade: "Människor är idioter." Och hon skrattade befriat.   Jag tänker ofta på det nu. Det jag sa. Och att det ligger...

Det finns en sorg i att en vän inte ser en. Att bli sedd och ändå inte sedd.  ...

Vi gick på "Ett sista race". Det var nästan fullt i salongen. Publiken skrattade och kommenterade. Det var trevligt.   Den var förstås oerhört fånig. Medvetet fånig, men kanske också för att det är enklare.  Rollbesättningen var lysande. Särs...

Orden. Ord är till för sanningen.  För att säga den, för att måla den, för att den ska få komma fram både direkt och indirekt, för att den ska få lysa upp.    Om bara orden kunde användas så.  Om bara den som talade ville säga det som är sant...