Femman visade alltså nyss The Grudge. Jag var inte helt fokuserad, så jag kan ha missat något. När Buffy jagas av små blå pojkar och spökflickor. Det är i alla fall något med filmen. Den är inte så bra, men det ska inte skräckfilmer vara. Men de försöker. Det är 80-talsstämning. Hellre fånigt än ironiskt. Ironi dödar stämningen. 

Ingen ironi i sikte. Långa korridorer. Hissar. Övervakningskameror. Skuggor och figurer som dyker upp som speglingar, i kamerorna, i fönster osv. 

Det går inte att komma ifrån skräcken. Oavsett om hon sitter i bilen eller åker hiss.

Det är lite fånigt. Som det ska vara. Som på 80-talet.

Men jag var som sagt inte helt fokuserad. Jag undrar vad som hände. (Fast jag undrar inte tillräckligt mycket för att vilja se om den.)

The Grudge på tv. Den med Buffy. Har bara sett den asiatiska versionen förut. Den var obegriplig. Den här är lite obegriplig på ett annat sätt. Som någon sa om kunskap: "Före föreläsningen var jag bara förvirrad, nu är jag också förvirrad men på en högre nivå."

Utanför är det sommar. Sommarnatt.

Det är faktiskt underbart. (I brist på andra ord.)