Jag vaknade en natt av en underlig känsla. Det var alltså inget billarm som av misstag (eller inte misstag) hade triggats igång, eller en sommarnattsinsekt som blivit för närgånget mitt kallsvettiga kött. Det var ett obehagligt tryck i huvudet och en stark visshet att jag måste gå någonstans. Och det genast.

Sömndrucket gick jag mot ytterdörren, låste upp, brydde mig inte om skor eller att jag var iklädd endast nattlinne. Jag kunde inte säga om det var kallt eller varmt ute, jag hade bara ett mål. Längan med lägenheter där jag bodde, hade en stor äng en bit bort, bakom sig. Dit gick jag. Redan på håll såg jag den, och jag började sömndrucket le. Transformatorstationen.

Mina vanliga "every-day-thoughts", ersattes nu av ett helt nytt språk i huvudet. Långa tallängder, elliptiska banor av kontrollstationer. Det behövdes ingen nyckel, dörren dit in stod öppen. Jag kände hur jag höll hårt under min buk som plötsligt tycktes ömsom domna ömsom värka. Sista biten fram till stolen höll jag mig knappt upprätt. När jag väl sjönk ner femfaldigades generatorns eget elektriska surr, med hjälp av en hel svärm getingar som flög in till mig.

---------------------------------------------------------------------------------------------- 

Tack till Biet för detta gästbloggsinlägg!

När jag var liten förklarade min mamma för mig varför man inte kan lita på Socialdemokraterna. De hade nämligen ljugit om lysrören, eller något som hade med det att göra. (Jag har ett vagt minne av att jag funderade över om vaktmästaren hade något att göra med Socialdemokraterna.)

Slutsatsen var (och är fortfarande) i alla fall glasklar.

[Lysrören hade förstås med elektriciteten att göra och elektriciteten med kärnkraften. Jag är inte helt säker på att det bara var Socialdemokraterna som agerade tvivelaktigt i samband med folkomröstningen om kärnkraft, men man kan inte hålla på och ändra sig hela tiden. Slutsatsen är som sagt glasklar.]